En vanlig blogg med ovanliga känslor

I onsdags var det meningen att Erik Haag skulle ha ätit grillat marsvin i tv på bästa sändningstid. Programmet heter ”Landet brunsås” och handlar om matkultur ur ett svenskt perspektiv.

Nu blev det inte så. Avsnittet stoppades av SVT efter vädjan från den peruanska familj som medverkade i inslaget. Trots att marsvin är lite av en nationalrätt i Peru hade man fått kalla fötter för att visa sin matkultur – och kanske var det taktiskt riktigt. För familjen, vill säga.

Vi andra kan bara beklaga, för det här hade kunnat bli en riktig brandfackla i en oerhört viktig debatt, men som många skyggar för. Hur ser de etiska grunderna för vårt köttätande ut egentligen? Finns de över huvud taget?

Jag kan erkänna att jag själv inte var sugen på att se folk knacka ihjäl, flå, grilla och käka marsvin – jag hade nämligen själv ett som husdjur när jag var nio år. Hon hette Lotta och levde hemma hos oss i en plastbalja och fick två gånger ungar med våra kusiners marsvin Beige, vilka helt osentimentalt byttes in mot marsvinsfoder i djuraffären.

Men jag tycker inte att mina erfarenheter som barn ska ligga till grund för vår matetik. Det är naturligtvis också en kulturell sak. För peruanerna är det lika självklart att äta Lotta och hennes släktingar som det är för oss att mumsa kyckling. Matkultur, kort och gott. För att nu inte tala om alla grisar vi sätter i oss, som har betydligt större hjärna och därmed också känsloliv än ett marsvin.

Matkultur! Det låter enkelt, men är djupt komplext.

Vi lever på invanda traditioner, och kan göra det så länge vi inte behöver ta konsekvenserna. Lek med tanken på att vi skulle börja från noll i dag. Ingenting var givet, allt omprövas från grunden. Vi började från början med allt. De som ville ha kött fick slakta och stycka det själva.

Hur många av oss skulle fortsätta med köttbullar här i det rika västerlandet, där det inte är några problem att få näring och proteiner utan slakt? Handlar det kanske om 10 procent av befolkningen? Och då huvudsakligen de redan jakt- och slaktvana. Bara att tvingas se slakten skulle skrämma bort mer än hälften.

Vi lever på en tradition vi lånat av våra förfäder. Och för att kunna upprätthålla den utan att vi ska må dåligt måste vi dölja hela det känsliga produktionsledet tills den fått karaktären av ”vanlig mat på tallriken”.

Basen i vår matkultur är, åtminstone för den stora majoriteten som äter industrislaktad föda, inte etik eller konsekventa ställningstaganden – utan fusk.

Jag säger inte att man inte ska äta djur. Men ska man göra det får det inte bygga på blundande. Det måste ske på ett sätt man kan stå för och ta konsekvenserna av.

Vem bär egentligen ansvaret för ett brott?

Vem ska förändra sitt beteende? Offret eller förövaren? Svaret borde vara kristallklart, men vårt samhälle visar gång efter annan hur offret anklagas för att ha provocerat till brott. Det kan gälla sexualbrott och skuldbeläggandet av kvinnor, och det kan gälla mobbning och skuldbeläggandet av det barn som blivit utsatt. Vi har sett det förr och nu senast har frågan kommit på tapeten igen när Skolinspektionens rapport om kränkande behandling släpptes i tisdags.

Det är inte den som utsätts för mobbning som ska ändra beteende, eller utseende, för att undvika att han eller hon retar upp sina skolkamrater. För alla barn har rätt att få vara precis just som de är, och ändå gå i skolan trygga och fredade. Detsamma gäller varje gång en våldtagen kvinna ifrågasätts och skuldbeläggs för brottet hon har utsatts för. Vem gör fel? Kvinnan som berusad går hem genom en mörk park eller dansar i kortkort kjol på en fest eller mannen som tror att han har rätt att våldta henne?

Elever beskriver att de försöker be om hjälp. Men det finns vuxna som vänder bort blicken och menar att det som pågår bara är på skoj. Det är en attityd som känns igen från många av de fall som BEO utreder: Skolan säger att den som mobbats provocerar andra, att den som utsätts är extra känslig eller att mobbningen beror på elevens sociala situation i övrigt. De menar att andra barn inte skulle ha reagerat om de varit utsatta för samma sak. Detta trots att det ofta handlar om allvarliga och tydliga övergrepp.

I rapporten redovisas också att låg vuxennärvaro och bristande förtroende för lärarna kan leda till fler kränkningar i skolan. Forskning visar att skolor som har ett systematiskt och aktivt arbete mot kränkande behandling minskar sina mobbningsfall med 20 procent. Enligt Skollagen är skolorna skyldiga att ha en plan mot kränkande behandling. Majoriteten av skolorna som är granskade i rapporten har planer som inte lever upp till lagstiftningens krav.

När ansvaret läggs över på den utsatta eleven och de åtgärder som sätts in riktas mot offret i stället för mot förövarna, blir åtgärderna ineffektiva och kan upplevas som en ytterligare kränkning av den utsatta. BEO har tagit del av många kränkta barns berättelser. Flera säger att de inte orkar leva längre.

Sverige har tydliga lagar både vad gäller reglering av brott och skolans ansvar att stoppa mobbning, ändå ser vi gång på gång hur problemet hamnar i helt fel knä. Mobbade barn ifrågasätts, anklagas för att provocera och erbjuds som sista utväg att byta skola.

Förövarna går kvar. Våldtagna kvinnor skuldbeläggs och anklagas för att ha betett sig utmanande. Deras beteende nagelfars, förövarnas agerande ursäktas.

Det är skrämmande med ett samhälle som lägger skuldbördan på den som utsätts för ett allvarligt övergrepp, alldeles särskilt om det rör sig om barn. Vi anklagar inte bankerna för att de provocerar fram rån med sina fyllda valv, vi säger inte till unga hormonstinna män att stanna hemma från krogen för att inte bli utsatta för brott. Där stavas det brottspreventiva arbetet resurser, övervakning och fler poliser på våra gator. Men när det kommer till skolbarn och precis som med kvinnor, då trillar plötsligt ansvaret över på offret självt. Om de nu är så elaka mot dig på väg till och från skolan så kan du väl gå en omväg? Om du mobbas för dina glasögon kan du väl skaffa linser? Hjälper inte det så kan du väl byta skola.

Vi måste tala klarspråk om skuld och ansvar. Vi kallar mobbning för vad det är. Kränkning. Trakasserier. Misshandel. Övergrepp. Hot. Förtal. Terror. Ibland så allvarlig och så nedbrytande att offret till slut inte orkar leva längre. Men ansvaret är aldrig det mobbade barnets, lika lite som en våldtagen kvinna bär skuld till det hon har utsatts för på grund av att hon gick fel väg hem, var för berusad eller visade för mycket bar hud.

Det är förövarna som bär skuld, tillsammans med alla de som väljer att se åt andra hållet eller sprida rykten, ifrågasätta och skuldbelägga. Låt oss göra klart: När barn utsätts eller utsätter andra är det de vuxna som bär ansvaret. Det är skolornas skyldighet att säkerställa att alla barn har en trygg skolgång på samma sätt som våldtäktsmannen är den som har hela skulden.