Cecilia

Sen jag flyttade in i januari har vi gjort om lite (mycket) här i lägenheten. Det behövdes när den plötsligt skulle inhysa ytterligare en vuxen. En vuxen med massa kläder. Och massa saker. Och jag gjorde mig av med MYCKET när jag flyttade in. Gick ju från stort hus till lägenhet så det var nödvändigt. Och faktiskt väldigt befriande. Så mycket småsaker, kläder, döda ting som tagit upp min yta innan lämnade jag bort eller försöker sälja. Bort med det! 

När jag träffade Magnus (igen) i december så sov han i vardagsrummet. Mest för att grabbarna skulle få alla möjligheter och all den plats de ville. Men de var mest inne på sitt rum (när de inte hänge med Magnus) vilket gjorde att ett rum i princip stod tomt. Det blev vårt första sovrum. Trångt men det gick. Och ju mer onödiga saker jag skalade bort från mitt liv desto mer plats fick vi ju. Men nej, det funkade dåligt. Jag mådde fortfarande väldigt dåligt när jag flyttade hit och hade problem med sömnen. Vissa nätter sov jag inte alls vilket gjorde att jag var helt borta på morgonen när alla skulle äta frukost. I köket som ligger vägg i vägg med vårt dåvarande sovrum. Inte lyckat då kidsen var så oroliga för mig och inte ville väcka mig. 

Vi fick byta rum helt enkelt. Vi gjorde om det stora vardagsrummet till kombinerad studio (till Magnus) och sovrum. Tv-rummet blev litet men väldigt mysigt. Tills vi fick en ny soffa. Som är ganska stor. Lite för stor för det lilla rummet. Och vi kände att nej, vi vill inte bo så här. Det känns fel. 

Så vi började planera för hur lägenheten skulle bli optimal. Alla skulle byta rum. Allt vi behövde var en våningssäng till killarna så deras nya rum skulle bli luftigt och lekvänligt. Men det är inte billigt med ny säng och nya madrasser. Speciellt när vi precis köpt ny bil och jag betalat min resa till USA. Vi gick in i vänteläge. 

Då hör en vän till Magnus av sig. Vill vi kanske köpa en fin våningssäng med tillhörande madrasser för billig peng? Så billig att madrasserna skulle vara dyrare att köpa. 

Svar ja!


Så de senaste två dagarna har vi (mest Magnus då jag varit förkyld som ett as) flyttat ALLT i lägenheten. Aldrig mer säger jag! ALDRIG MER! Våra möbler är för tunga! Vi har för mycket böcker! Never again. Nu är det så här vi ska ha det till den dagen vi väljer att flytta. Och det händer inte i år kan jag lova. Det pallar jag inte 😉

Min lilla Volvo har inte mått så bra den senaste tiden. Hostat och hängt sig. Lite som att hon ville ge upp. Så jag tog henne till verkstan för en koll – var det ens lönt att försöka laga henna? 

Nej var svaret. Det skulle kosta mer att fixa allt så hon skulle klara besiktningen än vad hon är värd. Min Volvo! Döende! 

Utan hopp för (Volvo)framtiden så fick jag börja leta efter alternativ. Och min räddning (förutom lånet jag fick av föräldrarna) fanns i min underbara Magnus. Som han letat och jämfört, pluggat och läst på. Till sist kom vi fram till några olika bilar – och vi märkte att det i många fall var Peugeot som stod kvar i våra brutala cuts. Så vi ringde på en bil i Kristianstad och hoppade på tåget. Väl på plats såg vi vår bil köra iväg! Va fan! Och säljaren kände nog precis likadant, han hade lovat oss bilen och så hade hans kompanjon ändå sålt den. Nåväl.. den var ändå ful!

Nu kan vi snacka om att luften gick ur oss. Vi hade fått gå en bra bit för att nå stället och det började regna. Skulle vi behöva gå till den andra säljaren på andra sidan stan i detta? Jag var inte en happy camper om vi säger så. Och jag tog med mig det dåliga humöret när säljaren ville visa oss en annan bil, samma märke men nyare modell. Och med färre mil på mätaren men mindre motor. Jag granskade. Jag suckade. Jag klagade. Jag prutade. Och jag provkörde den. Den första minuten avskydde jag bilen! Jävla usla dumma bil. 

Men sen hände det något. Hon och jag hittade varandra. Vi synkade. Vi kände av varandra. Och jag blev lite förälskad. Hon skulle bli min! Och hon var ju snygg som tusan. 

Tillbaka hos säljaren fortsatte jag klaga på bilen. Samtidigt läste vi på om modellen, pappa i telefon som läste tester och analyserade. Vi var ett bra team. Ett galet bra team. 

Igår fick jag hem henne, nyservad och helt utan problem på besiktningen. Nu är sommarens äventyr räddade. 

Jag har ju gått och fått mig en timanställning på Ugglebadet här i Perstorp. Har fått det att funka med försäkringskassan och läkare och allt. Och idag var min första arbetsdag. Den första på över ett år. Mina första 4,5 timmar på en arbetsplats på över 14 månader! Och jag klarade det. Utan problem. 

Jo ok, jag var trött som tusan när jag slutade men vem skulle inte vara det efter att ha jobbat på ett varmt ställe för första gången och samtidigt behöva lära sig massa nytt. Men jag är så taggad inför nästa arbetspass. Jag fick sköta kassan själv idag, ha koll på badet i perioder och ansvarade för slutstädningen av gym och sånt efter vi hade stängt. Jag kan ju detta! 

Äntligen en ordentlig vårmånad. April var precis lika elak och bitchig som alltid med sol och snö blandat med storm och höga temperaturer. Hur tusan ska vi klä kidsen när det är minusgrader på morgonen och närmare 10+ när de ska gå hem? Lager på lager på lager. 

Men nu, nu är det vår! Det är maj. Maj och juni blommar mest har vi ju lärt oss (månadsvisan). Och hur ska en då fira att våren är kommen? Jo en går ut i shorts!

Efter att ha firat Valborg i soffan med en tennisboll under mig (för att trycka rätt/bort min ischias) drog Magnus med mig upp på Söderåsen för att jaga ovanliga Pokémons vi hade hört hängde i området. Den fina naturen skulle vi få på köpet. Eller ja, det var väl allt vi fick eftersom vi hade enorma problem med mottagningen nere i dalen. Så många missade steg på våra ägg! Kanske inte hela världen faktiskt, var ganska mysigt att bara lulla fram och njuta av solen som värmde på ganska ordentligt när det var lä. 

Hela området är så vackert och magiskt. Vi fick många fina bilder på vägen och som alltid hade vi otroligt bra samtal om allt och inget. Jag som aldrig varit i nationalparken njöt av varje sekund. Att gå i skogarna och se på vad naturen har skapat, det är så upplyftande. Att tänka att folk gått i dessa skogar i tusentals år och druckit vattnet som kommer från källan – otroligt! 

Det som var svårast för mig var nog höjden.  Det är inga små fall om vi säger så. Och vi skulle ju ta oss hela vägen upp för att kunna “njuta av utsikten”. Och vilken utsikt det var! Booooom! Och jag vågade mig fram vid flera tillfällen för att få ta del av hela upplevelsen. Så stolt över mig själv!

Vi tog den korta rundan (tror vi) men ja, Magnus som har värk från sin reumatism och jag med min underbara ischias gjorde nog rätt val. För även om det var otroligt vackert och vi båda säkert klarat av att gå längre när vi väl var igång så fick vi skäll av våra kroppar när vi kom hem. 

Men vilken dag vi hade. Fint väder, god matsäck, härliga skratt och god fika i slutet av vandringen. Hit ska vi fler gånger. Så tacksam att Magnus tog med mig hit, längtar till nästa gång vädret tillåter oss att gå en runda. 

Förra helgen var jag i Stockholm för Emmas möhippa. Fick bli nattåget upp till Stockholm och lite häng med syster innan vi begav oss bort för att överraska Emma. Vi körde brunch, spökboll, poledance, middag, karaoke och dans för hela slanten. Hur kul som helst. 


Men vet ni vad? Det var faktiskt galet jobbigt. För när jag skulle gå till tåget på fredagen började barnen gråta. Jag försökte förklara att de inte ens skulle märka att jag var borta- de skulle ju ändå till sin mamma nästa dag. Och jag skulle vara hemma när de kom hit igen. Men nej, massa massa tårar. Och jag fick bilder på lördagen när kidsen skulle äta frukost men de bara grät. Jag tror aldrig mitt hjärta smärtat så mycket. Att veta att en är så älskad. Att få det så svart på vitt. Helt galet. 

Och även om lördagen gick i ett så saknade jag Magnus och barnen enormt mycket. Något fattades mig. Hur tusan ska jag klara en vecka i USA i sommar? Jag kommer gå sönder.. 

Vi är nog väldigt nykära i sättet här hemma, barnen vill kramas i princip hela tiden och vi är noga med att visa varandra kärlek och uppskattning. Att ge kärlek är att få kärlek och något av det viktigaste för mig som vuxen i denna familj är att verkligen få barnen att känna sig älskade oavsett vad. Hur mycket de än bråkar så ska de veta att de är älskade. Det tror jag ger trygga barn som i framtiden både är vänliga mot andra och mot sig själva. Kärlek is the svar på allt!

Jag skrev för någon månad sedan om det urdumma systemet som försäkringskassan har med ersättning vid sjukskrivning. Hur ersättningen sänks efter ett år oavsett hur sjuk en fortfarande är. Och hur det knappast hjälper individer (som jag med ångest) att “komma på benen” igen. Den ekonomiska faktorn är ju alltid i tankarna. “Jag mår uselt men jag har inte råd att vara sjuk“- tänket. 

Jag har dock haft enorm tur som fått en underbar handläggare på försäkringskassan. Maria är bäst! Hon ringer mig med jämna mellanrum för att kolla hur jag mår, uppdaterar sig kontinuerligt på mina planer och tankar och ringer mig alltid när något ändrats i min sjukskrivning. Senast igår pratade vi då min sjukskrivning nu endast är på 75% (Yeay) och hon ville prata med mig om hur jag ska få pengar för de övriga 25% som jag “är frisk”. 

För på arbetsförmedlingen måste du nämligen vara fit for fight 17 timmar per vecka – typ 45% (något hon tyckte var stelt och konstigt). Och ja, läkarna anser inte att jag är där ännu. Maria gillade att jag fixat timanställning på badet här i Perstorp och uppmuntrade mig till att prova mig fram under sommaren för att se vad jag orkar och inte. Hon ger raka besked och får mig att vilja mer helt enkelt. En bra handläggare. Alla borde ha en Maria. Läkarna har nämligen varnat mig för hur försäkringskassan ser på deltidssjukskrivning. 

Om jag ska vara arbetsför 25% så tänker de att jag ska jobba 2 timmar per dag istället för en dag i veckan. Vilket jag tycker är helt tokigt. Det beror ju helt på vilket yrke du utövar. En lärare kan kanske komma in 2 timmar per dag och resten av dagens lektioner täcks av annan personal. Men om jag skulle jobba kvar som elevassistent till en individ som behöver struktur och inte klarar av att hoppa mellan vuxna så funkar det ju inte alls. 

Ska en person som bor en timmes färdväg från sitt jobb pendla lika lång tid som den jobbar? Hur påverkar inte det orken och viljan? Och ekonomin! 

Men min Maria höll med mig. Jag förklarade att 2 timmar/dag inte alls skulle funka för mig just nu- det skulle ta så mycket energi av mig att jag skulle bli sängliggande stor del av dagen. Då är det mycket bättre med en dag på jobb och sen 6 dagar med återhämtning. Eller två dagar med jobb och sen möjlighet att sova ett dygn. 

Min utmaning i detta är att inte falla in i gamla mönster. För nu bor jag med två barn som behöver mig. Två små individer som jag hjälper till att forma. Och jag vill inte sova bort det! 

Min sjukskrivning kommer pågå under hela sommaren som det ser ut nu. Och det tär på mig – jag vill ju göra nytta! Jag vill jobba! Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill! Och när jag pratade med läkaren om detta i veckan tittade hon på mig och frågade varför. 

“För att det är sån jag är” svarade jag. Sån jag alltid varit. Jag ger 110% och kämpar på. “Och hur har det funkat för dig” frågade hon då… 

Tja, ganska dåligt fick jag ju erkänna. Att bara köra på och trycka bort all smärta straffar sig i slutet har jag ju märkt. Och hon sa åt mig att landa i denna insikt – låta den ta plats och jobba med den. Hur ska jag göra för att inte hamna här igen? Hur ska jag jobba med mig själv och vad ska jag tänka på i vardagen? Bra frågor utan lätta svar. Snarare tvärt om. Hade jag haft svaren hade jag skrivit en bok och blivit rik. Då hade ifs beskymret med den låga ersättningen löst sig…

Vi har ju lite historia, jag och Magnus. Och vi skapar ny historia hela tiden. Det är ju inte bara en dans på rosor- jag menar vi uppfostrar två barn, är sjukskrivna båda två med sjukdomar som gör oss väldigt trötta emellanåt och vi försöker få det att gå runt som så många andra par och familjer. Jag tycker vi lyckas enormt bra till 98% och det ska vi ha en klapp på axeln för *klapp klapp*. De andra 2 procenten fixar vi snabbt lösningar på och jag tycker nog vi som familj fungerar väldigt bra. Öppna samtal med barnen om världen, läxläsning tillsammans på fredagar, bestämda regler kring datorer och telefoner, massa pysslande och mysande. Jag och Magnus har ju inte alltid tid för varandra- barnen kommer alltid först när de är hos oss. 

Det var ju lite annorlunda sist jag och Magnus var tillsammans om vi säger så. Då var det vi mot världen. Fester, hög musik, leva för dagen och massa massa filmtittande. För även om jag gick i skolan och Magnus jobbade så var vi tillsammans enormt mycket. Vi nästan isolerade oss i perioder och bara snackade och skrattade en massa. Vi hörde ju ihop. Och vi var ju dessutom förlovade. Vi skulle vara tillsammans för evigt. Nu blev för evigt bara några månader innan vi insåg att det tyvärr inte skulle fungera. Sånt är livet och allt det där. 

Men vi hade ringar. Min ring försvann för många år sedan i någon av alla de flyttar som gjorts. Och Magnus utgick från att hans ring gått samma öde till mötes. Så gissa hur glada vi blev när den bara fanns där idag. Ringen. Med mitt namn. Och ett datum. 22/4 2000… Nästan exakt 17 år sedan. Helt galet. Nu ska den aldrig få försvinna igen.

Dagar som denna, när vi har möjlighet att rå om varandra och oss som par ger mig så mycket styrka och inre glöd. Jag kan känna hur mina batterier laddas till max genom en promenad genom byn eller, som idag, en roadtrip till Kristianstad för att leta present till minstingen som snart fyller år. Det är kärlek för mig. Att må bra i de små stunderna. Att hitta glädjen och lusten i vardagens alla små måsten. Att få den andre att le och skratta. Och att kunna våga vara sig själv oavsett vad.  

Lite färg gör stor skillnad brukar en ju säga.  Jag älskar den här röda nyansen jag hittat, även om jag sneglar mot det isblonda som jag hade innan. Det blonda krävde en hel del mer underhåll och en frisör, det röda kan vi fixa själva här hemma även om det också behöver piffas till ganska ofta. Håret växer som ogräs just nu. 

Nu ska det sköljas och stylas lite och ikväll blir det påskmiddag i Vejby 🙂

På Instagram finns nu en “utmaning” (hatar det ordet) där en ska göra ett kollage av bilder – en från 2010, en från 2014 och så en från 2017..Lite för att se hur en utvecklas kanske? Eller se hur en inte utvecklas? Jag vet inte. Jag gillar tanken på att jämföra men blir ändå lite.. rädd är fel ord men kanske orolig? Nervös?

För 2010 hade jag planer som jag verkligen inte har genomfört. Ibland för att jag inte haft möjlighet. Ibland för att jag insett att det inte var mina planer utan samhällets tankar om hur jag borde utvecklas. Svårt att skilja på ibland. 

 pluggade jag på för fullt på Campus i Helsingborg. Min efterlängtade kandidatexamen var inom synhåll och jag försökte hitta ett sätt att använda min kunskap utan att sälja min själ – svårare än jag trodde. Jag hade gjort min GBP året innan och rasade fortfarande i vikt. Jag landande på under 65 kilo ett tag och såg nästan sjuk ut. Jag tränade som en galning och lyssnade inte alls på vad kroppen sa åt mig – vilket gjorde att jag ofta blev småsjuk och hade svårt att behålla maten jag åt. Även om jag idag kan se tillbaka på bilderna och längta efter den smala slanka kroppen vet jag att det inte var bra för mig i längden. Jag kollapsade mer än en gång på grund av mitt låga blodtryck och min låga puls och det fick mig inlagd mer än en gång. Året därpå fick jag mitt första tarmvred som en komplikation av den snabba viktminskningen. Jag gifte mig på sommaren och trodde nog att allt var klart på ett sätt. Vi bodde i en bra lägenhet nära vänner och familj. Katterna mådde bra, Otto jobbade på. Men här nånstans förlorade vi varandra. Vi blev mer och mer som vänner som bodde under samma tak och i ett försök att laga det vi båda märkte var trasigt så shoppade vi. Mat och saker vi inte behövde. Två år senare skilde vi oss. Och även om jag sörjde hur vi “tappade bort varandra” är jag idag så lycklig över att vi faktiskt gjorde det. För idag är Otto en av mina bästa vänner och jag vet att både han och jag mår så enormt mycket bättre idag när vi är just vänner.

 var jag i Prag med Hjärnarpsrevyn och njöt av livet. Jag och Daniel hade varit tillsammans i lite mer än ett år och jag åkte mellan Stockholm och Halland. Först pluggade jag på Södertörn och i slutet av 2014 fick jag jobb uppe i huvudstaden – på JUNIS (IOGT-NTO). Jag älskade att bo i Stockholm, nära syskonen och i en stad där jag kände att jag kunde vara mig själv utan att sticka ut för mycket. Storstadens puls och stress gav mig energi, jag kunde sitta på trapporna vid Sergels torg och bara titta på folket. Jag älskade att bo i en stad men hatade ensamheten som kom när jag flyttade bort från alla vännerna. Jag levde för helgerna när någon skulle hälsa på och fick ont i hjärtat när de åkte hem igen. Jag dränkte mig i arbete på JUNIS för att få dagarna att gå och även om jag ÄLSKADE att bo själv så var det tufft att varje kväll laga mat till bara sig själv, titta på en film själv, lägga sig ensam och veta att morgondagen skulle vara precis likadan. Det var nyttigt för mig att få bo själv, i två omgångar dessutom, och med olika boendesituationer. När jag pluggade bodde jag i korridor med delat kök, tunna väggar och städschema. Jag fick lillebrors lägenhet att lukta friskt och pyntade för fullt. Jag pluggade, engagerade mig mer politiskt och la samtidigt mycket tid på kyrkan. När jag jobbade hade jag en egen lägenhet som jag älskade, den var ljus och mysig. Men varm som ett as på sommaren. Det var nära till syskonen och det var nog det bästa med den tiden – att spontant kunna gå bort till någon för en middag eller en kaffe. 

 då.. Året har precis börjat men jag har redan gjort enorma förändringar i mitt liv. Jag flyttade tillbaka till Magnus i början av året. Jag blev automatiskt bonusmamma till två underbara ungar som jag nu älskar över allt annat. Det är en omställning som heter duga och även om jag ibland vill skrika högt när kidsen inte verkar lyssna så skulle jag inte byta bort detta för något. Inte ens Stockholm. För Stockholm har alltid varit målet i mitt liv – allt jag har gjort har jag gjort för att nå dit. Men inte nu längre. Jag vet att mitt gamla jobb på JUNIS är ledigt och att de gärna vill att jag söker det. Men nej, jag vill vara här i Skåne nu. Jag har hittat hem igen. Även om jag fortfarande slåss med mina hjärnspöken har de minskat enormt mycket sen jag landade här. Jag är fortfarande sjukskriven men känner en vilja och lust att komma ut i livet igen – att få komma igång med allt som jag satte på paus. Jag kan känna ett sånt lugn när jag är med Magnus (och barnen). Det är enkelt och lätt, jag behöver inte dölja vem jag är, jag behöver inte be om ursäkt för hur jag tänker och känner. Och vi är på väldigt samma nivå när det kommer till mycket – både med åsikter och insikter. Det är både befriande och skrämmande att bo med en person som är så lik en själv, som kan veta saker om mig som jag själv inte kommit på än. Som kan läsa av mig och hjälpa mig innan katastroferna inträffar. Jag vet att när jag ser en sån här tidsutmaning igen om några år kommer jag kanske ha förändrats men min partner kommer vara densamma.  

Jag älskar att bada. I pool. Där det är varmt och jag slipper djur som kan bitas eller skrämma mig. Så gårdagens besök på Ugglebadet var en hit kan jag lova. De hade påskfest med väldigt billigt inträde så alla verkligen skulle kunna göra något på lovet (älskar när kommuner verkligen fixar gratisaktiviteter på loven så alla barn kan få möjlighet till nya upplevelser – och att ha något att berätta om när skolan börjar igen). Mycket folk – javisst – men ändå möjlighet till lek och lite simträning. Och så åkte jag såklart vattenrutschkana med kidsen. Alltid lika kul när de halvvägs ner berättar att de inte vill få vatten i huvudet och en måste börja parera och förbereda för en rejäl kallsupsrisk för en själv. Men det gick bra.

Det var äggjakt, tävlingar och massa lek på plats som höll barnen roade när vi vuxna behövde få en paus. Det är jobbigt att busa i vatten i nästan 4 timmar! Speciellt när kidsen vill vara på den djupa delen av bassängen så en måste trampa vatten för kung och fosterland hela tiden. De har ju sina “muskler” så de flyter tryggt men som vuxen är det bara att trampa på. Bra benträning får en tänka.

På kvällen bakade vi pizza och körde picknick i vardagsrummet. Bra och lugn avslutning på en busfylld dag.

Och så kom långfredagen. Äldsta bonusen och Magnus var ute på en sån där Pokémonrunda i byn, minstingen ville verkligen inte ut så jag stannade hemma med honom. Och fick städat lite. Påskstädat om en så vill. Var några dagar sedan vi pysslade och jag har hittat glitter lite överallt sen

dess och ja, det var ju min ide och mitt glitter så jag kände att det var mitt ansvar att få bort det från golv och väggar.. Och möbler.. Även om jag älskar glitter så är det kanske inte så kul att hitta i kläder och mat om vi säger så..

Nåväl, Magnus och bonusen kom hem efter en stund med en överraskning – ett veganskt påskägg till mig! De hade gått runt på ICA och letat smågodis och choklad som jag kan äta och fyllt ett påskägg. Så otroligt fint. Bölade lite över den fina gesten faktiskt. Kan liksom inte hindra mig själv ibland – blir så glad att jag gråter. Lite som att all kärlek och trygghet jag har här blir överväldigande. Som att det svämmar över i hjärtat. Smörigt – I know – men det är precis så det känns många gånger. Jag och Magnus är ju båda känslomänniskor och kan ibland komma av oss i vardagen och bara bli tårögda av lycka. För det är lite som en saga. Att vi hittade tillbaka till varandra efter så många åt isär.. Sjukt säger kanske någon. Så logiskt och självklart egentligen säger vi.

Efter att jag fått mitt fina ägg fick kidsen gå på sin äggjakt här hemma. Påskharen kommer nämligen med äggen men vi får gömma äggen med hjälp av ledtrådar som barnen sen ska lösa. Och de var snabba kan jag lova. Alla blir väl duktiga på gåtor när ett påskägg hägrar vid mållinjen 😉

Nu ska vi fortsätta fira påsk i det lugnaste och mysigaste tempo vi kan tänka oss. Fredagsmys deluxe helt enkelt <3