Okategoriserade

Sen jag flyttade in i januari har vi gjort om lite (mycket) här i lägenheten. Det behövdes när den plötsligt skulle inhysa ytterligare en vuxen. En vuxen med massa kläder. Och massa saker. Och jag gjorde mig av med MYCKET när jag flyttade in. Gick ju från stort hus till lägenhet så det var nödvändigt. Och faktiskt väldigt befriande. Så mycket småsaker, kläder, döda ting som tagit upp min yta innan lämnade jag bort eller försöker sälja. Bort med det! 

När jag träffade Magnus (igen) i december så sov han i vardagsrummet. Mest för att grabbarna skulle få alla möjligheter och all den plats de ville. Men de var mest inne på sitt rum (när de inte hänge med Magnus) vilket gjorde att ett rum i princip stod tomt. Det blev vårt första sovrum. Trångt men det gick. Och ju mer onödiga saker jag skalade bort från mitt liv desto mer plats fick vi ju. Men nej, det funkade dåligt. Jag mådde fortfarande väldigt dåligt när jag flyttade hit och hade problem med sömnen. Vissa nätter sov jag inte alls vilket gjorde att jag var helt borta på morgonen när alla skulle äta frukost. I köket som ligger vägg i vägg med vårt dåvarande sovrum. Inte lyckat då kidsen var så oroliga för mig och inte ville väcka mig. 

Vi fick byta rum helt enkelt. Vi gjorde om det stora vardagsrummet till kombinerad studio (till Magnus) och sovrum. Tv-rummet blev litet men väldigt mysigt. Tills vi fick en ny soffa. Som är ganska stor. Lite för stor för det lilla rummet. Och vi kände att nej, vi vill inte bo så här. Det känns fel. 

Så vi började planera för hur lägenheten skulle bli optimal. Alla skulle byta rum. Allt vi behövde var en våningssäng till killarna så deras nya rum skulle bli luftigt och lekvänligt. Men det är inte billigt med ny säng och nya madrasser. Speciellt när vi precis köpt ny bil och jag betalat min resa till USA. Vi gick in i vänteläge. 

Då hör en vän till Magnus av sig. Vill vi kanske köpa en fin våningssäng med tillhörande madrasser för billig peng? Så billig att madrasserna skulle vara dyrare att köpa. 

Svar ja!


Så de senaste två dagarna har vi (mest Magnus då jag varit förkyld som ett as) flyttat ALLT i lägenheten. Aldrig mer säger jag! ALDRIG MER! Våra möbler är för tunga! Vi har för mycket böcker! Never again. Nu är det så här vi ska ha det till den dagen vi väljer att flytta. Och det händer inte i år kan jag lova. Det pallar jag inte 😉

Min lilla Volvo har inte mått så bra den senaste tiden. Hostat och hängt sig. Lite som att hon ville ge upp. Så jag tog henne till verkstan för en koll – var det ens lönt att försöka laga henna? 

Nej var svaret. Det skulle kosta mer att fixa allt så hon skulle klara besiktningen än vad hon är värd. Min Volvo! Döende! 

Utan hopp för (Volvo)framtiden så fick jag börja leta efter alternativ. Och min räddning (förutom lånet jag fick av föräldrarna) fanns i min underbara Magnus. Som han letat och jämfört, pluggat och läst på. Till sist kom vi fram till några olika bilar – och vi märkte att det i många fall var Peugeot som stod kvar i våra brutala cuts. Så vi ringde på en bil i Kristianstad och hoppade på tåget. Väl på plats såg vi vår bil köra iväg! Va fan! Och säljaren kände nog precis likadant, han hade lovat oss bilen och så hade hans kompanjon ändå sålt den. Nåväl.. den var ändå ful!

Nu kan vi snacka om att luften gick ur oss. Vi hade fått gå en bra bit för att nå stället och det började regna. Skulle vi behöva gå till den andra säljaren på andra sidan stan i detta? Jag var inte en happy camper om vi säger så. Och jag tog med mig det dåliga humöret när säljaren ville visa oss en annan bil, samma märke men nyare modell. Och med färre mil på mätaren men mindre motor. Jag granskade. Jag suckade. Jag klagade. Jag prutade. Och jag provkörde den. Den första minuten avskydde jag bilen! Jävla usla dumma bil. 

Men sen hände det något. Hon och jag hittade varandra. Vi synkade. Vi kände av varandra. Och jag blev lite förälskad. Hon skulle bli min! Och hon var ju snygg som tusan. 

Tillbaka hos säljaren fortsatte jag klaga på bilen. Samtidigt läste vi på om modellen, pappa i telefon som läste tester och analyserade. Vi var ett bra team. Ett galet bra team. 

Igår fick jag hem henne, nyservad och helt utan problem på besiktningen. Nu är sommarens äventyr räddade. 

Jag har ju gått och fått mig en timanställning på Ugglebadet här i Perstorp. Har fått det att funka med försäkringskassan och läkare och allt. Och idag var min första arbetsdag. Den första på över ett år. Mina första 4,5 timmar på en arbetsplats på över 14 månader! Och jag klarade det. Utan problem. 

Jo ok, jag var trött som tusan när jag slutade men vem skulle inte vara det efter att ha jobbat på ett varmt ställe för första gången och samtidigt behöva lära sig massa nytt. Men jag är så taggad inför nästa arbetspass. Jag fick sköta kassan själv idag, ha koll på badet i perioder och ansvarade för slutstädningen av gym och sånt efter vi hade stängt. Jag kan ju detta! 

Äntligen en ordentlig vårmånad. April var precis lika elak och bitchig som alltid med sol och snö blandat med storm och höga temperaturer. Hur tusan ska vi klä kidsen när det är minusgrader på morgonen och närmare 10+ när de ska gå hem? Lager på lager på lager. 

Men nu, nu är det vår! Det är maj. Maj och juni blommar mest har vi ju lärt oss (månadsvisan). Och hur ska en då fira att våren är kommen? Jo en går ut i shorts!

Efter att ha firat Valborg i soffan med en tennisboll under mig (för att trycka rätt/bort min ischias) drog Magnus med mig upp på Söderåsen för att jaga ovanliga Pokémons vi hade hört hängde i området. Den fina naturen skulle vi få på köpet. Eller ja, det var väl allt vi fick eftersom vi hade enorma problem med mottagningen nere i dalen. Så många missade steg på våra ägg! Kanske inte hela världen faktiskt, var ganska mysigt att bara lulla fram och njuta av solen som värmde på ganska ordentligt när det var lä. 

Hela området är så vackert och magiskt. Vi fick många fina bilder på vägen och som alltid hade vi otroligt bra samtal om allt och inget. Jag som aldrig varit i nationalparken njöt av varje sekund. Att gå i skogarna och se på vad naturen har skapat, det är så upplyftande. Att tänka att folk gått i dessa skogar i tusentals år och druckit vattnet som kommer från källan – otroligt! 

Det som var svårast för mig var nog höjden.  Det är inga små fall om vi säger så. Och vi skulle ju ta oss hela vägen upp för att kunna “njuta av utsikten”. Och vilken utsikt det var! Booooom! Och jag vågade mig fram vid flera tillfällen för att få ta del av hela upplevelsen. Så stolt över mig själv!

Vi tog den korta rundan (tror vi) men ja, Magnus som har värk från sin reumatism och jag med min underbara ischias gjorde nog rätt val. För även om det var otroligt vackert och vi båda säkert klarat av att gå längre när vi väl var igång så fick vi skäll av våra kroppar när vi kom hem. 

Men vilken dag vi hade. Fint väder, god matsäck, härliga skratt och god fika i slutet av vandringen. Hit ska vi fler gånger. Så tacksam att Magnus tog med mig hit, längtar till nästa gång vädret tillåter oss att gå en runda. 

Förra helgen var jag i Stockholm för Emmas möhippa. Fick bli nattåget upp till Stockholm och lite häng med syster innan vi begav oss bort för att överraska Emma. Vi körde brunch, spökboll, poledance, middag, karaoke och dans för hela slanten. Hur kul som helst. 


Men vet ni vad? Det var faktiskt galet jobbigt. För när jag skulle gå till tåget på fredagen började barnen gråta. Jag försökte förklara att de inte ens skulle märka att jag var borta- de skulle ju ändå till sin mamma nästa dag. Och jag skulle vara hemma när de kom hit igen. Men nej, massa massa tårar. Och jag fick bilder på lördagen när kidsen skulle äta frukost men de bara grät. Jag tror aldrig mitt hjärta smärtat så mycket. Att veta att en är så älskad. Att få det så svart på vitt. Helt galet. 

Och även om lördagen gick i ett så saknade jag Magnus och barnen enormt mycket. Något fattades mig. Hur tusan ska jag klara en vecka i USA i sommar? Jag kommer gå sönder.. 

Vi är nog väldigt nykära i sättet här hemma, barnen vill kramas i princip hela tiden och vi är noga med att visa varandra kärlek och uppskattning. Att ge kärlek är att få kärlek och något av det viktigaste för mig som vuxen i denna familj är att verkligen få barnen att känna sig älskade oavsett vad. Hur mycket de än bråkar så ska de veta att de är älskade. Det tror jag ger trygga barn som i framtiden både är vänliga mot andra och mot sig själva. Kärlek is the svar på allt!

Jag skrev för någon månad sedan om det urdumma systemet som försäkringskassan har med ersättning vid sjukskrivning. Hur ersättningen sänks efter ett år oavsett hur sjuk en fortfarande är. Och hur det knappast hjälper individer (som jag med ångest) att “komma på benen” igen. Den ekonomiska faktorn är ju alltid i tankarna. “Jag mår uselt men jag har inte råd att vara sjuk“- tänket. 

Jag har dock haft enorm tur som fått en underbar handläggare på försäkringskassan. Maria är bäst! Hon ringer mig med jämna mellanrum för att kolla hur jag mår, uppdaterar sig kontinuerligt på mina planer och tankar och ringer mig alltid när något ändrats i min sjukskrivning. Senast igår pratade vi då min sjukskrivning nu endast är på 75% (Yeay) och hon ville prata med mig om hur jag ska få pengar för de övriga 25% som jag “är frisk”. 

För på arbetsförmedlingen måste du nämligen vara fit for fight 17 timmar per vecka – typ 45% (något hon tyckte var stelt och konstigt). Och ja, läkarna anser inte att jag är där ännu. Maria gillade att jag fixat timanställning på badet här i Perstorp och uppmuntrade mig till att prova mig fram under sommaren för att se vad jag orkar och inte. Hon ger raka besked och får mig att vilja mer helt enkelt. En bra handläggare. Alla borde ha en Maria. Läkarna har nämligen varnat mig för hur försäkringskassan ser på deltidssjukskrivning. 

Om jag ska vara arbetsför 25% så tänker de att jag ska jobba 2 timmar per dag istället för en dag i veckan. Vilket jag tycker är helt tokigt. Det beror ju helt på vilket yrke du utövar. En lärare kan kanske komma in 2 timmar per dag och resten av dagens lektioner täcks av annan personal. Men om jag skulle jobba kvar som elevassistent till en individ som behöver struktur och inte klarar av att hoppa mellan vuxna så funkar det ju inte alls. 

Ska en person som bor en timmes färdväg från sitt jobb pendla lika lång tid som den jobbar? Hur påverkar inte det orken och viljan? Och ekonomin! 

Men min Maria höll med mig. Jag förklarade att 2 timmar/dag inte alls skulle funka för mig just nu- det skulle ta så mycket energi av mig att jag skulle bli sängliggande stor del av dagen. Då är det mycket bättre med en dag på jobb och sen 6 dagar med återhämtning. Eller två dagar med jobb och sen möjlighet att sova ett dygn. 

Min utmaning i detta är att inte falla in i gamla mönster. För nu bor jag med två barn som behöver mig. Två små individer som jag hjälper till att forma. Och jag vill inte sova bort det! 

Min sjukskrivning kommer pågå under hela sommaren som det ser ut nu. Och det tär på mig – jag vill ju göra nytta! Jag vill jobba! Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill! Och när jag pratade med läkaren om detta i veckan tittade hon på mig och frågade varför. 

“För att det är sån jag är” svarade jag. Sån jag alltid varit. Jag ger 110% och kämpar på. “Och hur har det funkat för dig” frågade hon då… 

Tja, ganska dåligt fick jag ju erkänna. Att bara köra på och trycka bort all smärta straffar sig i slutet har jag ju märkt. Och hon sa åt mig att landa i denna insikt – låta den ta plats och jobba med den. Hur ska jag göra för att inte hamna här igen? Hur ska jag jobba med mig själv och vad ska jag tänka på i vardagen? Bra frågor utan lätta svar. Snarare tvärt om. Hade jag haft svaren hade jag skrivit en bok och blivit rik. Då hade ifs beskymret med den låga ersättningen löst sig…

Vi har ju lite historia, jag och Magnus. Och vi skapar ny historia hela tiden. Det är ju inte bara en dans på rosor- jag menar vi uppfostrar två barn, är sjukskrivna båda två med sjukdomar som gör oss väldigt trötta emellanåt och vi försöker få det att gå runt som så många andra par och familjer. Jag tycker vi lyckas enormt bra till 98% och det ska vi ha en klapp på axeln för *klapp klapp*. De andra 2 procenten fixar vi snabbt lösningar på och jag tycker nog vi som familj fungerar väldigt bra. Öppna samtal med barnen om världen, läxläsning tillsammans på fredagar, bestämda regler kring datorer och telefoner, massa pysslande och mysande. Jag och Magnus har ju inte alltid tid för varandra- barnen kommer alltid först när de är hos oss. 

Det var ju lite annorlunda sist jag och Magnus var tillsammans om vi säger så. Då var det vi mot världen. Fester, hög musik, leva för dagen och massa massa filmtittande. För även om jag gick i skolan och Magnus jobbade så var vi tillsammans enormt mycket. Vi nästan isolerade oss i perioder och bara snackade och skrattade en massa. Vi hörde ju ihop. Och vi var ju dessutom förlovade. Vi skulle vara tillsammans för evigt. Nu blev för evigt bara några månader innan vi insåg att det tyvärr inte skulle fungera. Sånt är livet och allt det där. 

Men vi hade ringar. Min ring försvann för många år sedan i någon av alla de flyttar som gjorts. Och Magnus utgick från att hans ring gått samma öde till mötes. Så gissa hur glada vi blev när den bara fanns där idag. Ringen. Med mitt namn. Och ett datum. 22/4 2000… Nästan exakt 17 år sedan. Helt galet. Nu ska den aldrig få försvinna igen.

Dagar som denna, när vi har möjlighet att rå om varandra och oss som par ger mig så mycket styrka och inre glöd. Jag kan känna hur mina batterier laddas till max genom en promenad genom byn eller, som idag, en roadtrip till Kristianstad för att leta present till minstingen som snart fyller år. Det är kärlek för mig. Att må bra i de små stunderna. Att hitta glädjen och lusten i vardagens alla små måsten. Att få den andre att le och skratta. Och att kunna våga vara sig själv oavsett vad.  

Lite färg gör stor skillnad brukar en ju säga.  Jag älskar den här röda nyansen jag hittat, även om jag sneglar mot det isblonda som jag hade innan. Det blonda krävde en hel del mer underhåll och en frisör, det röda kan vi fixa själva här hemma även om det också behöver piffas till ganska ofta. Håret växer som ogräs just nu. 

Nu ska det sköljas och stylas lite och ikväll blir det påskmiddag i Vejby 🙂

Kidsen har ju ett (för dom) efterlängtat påsklov och vi har fått den stora glädjen att ha dem en extra dag denna vecka. Massa mys och lek alltså. Det tråkiga är ju att påsken i år verkligen tajmats med det klassiska april-vädret. Igår hade vi strålande sol, idag var det halv storm (men lite sol) och sen började det regna. Utomhusaktiviteterna blir lite begränsade då om vi säger så. 

Men vi kom iväg tidigt idag för att klippa grabbarna och samtidigt fånga en Pokémon eller två. Och jag måste berömma killarna, de var så duktiga hos frisören trots väntan och tråkiga godisbitar i skålen. 

Eftermiddagen har däremot varit allt annat än produktiv. Eller jo, vi fick god mat, Magnus bakade en kaka till fikat och vi blev av med en möbel som mest stått i vägen. Och jag fixade en tacopaj till kvällsmat. 

När det är lov låter vi killarna vara uppe lite längre än annars. Den vanliga läggtiden vid sju har flyttats till åtta och lampan släcks vid nio istället för åtta. Lite som en fredag fast hela veckan. 

Sen att de ändå vaknar vid sex, halv sju är ju bara tokigt. 

Imorgon hoppas vi på bra humör hos alla så vi kan hänga på ugglebadets påskfest halva dagen. Kan bli hur kul som helst. Sist hade vi så mysigt och killarna var så modiga med både att simma på djupa sidan och åka vattenrutschkanan. Det är så kul att se hur de växer och utvecklas från vecka till vecka. Hur saker som fick dem att gå i taket för bara någon månad sedan nu fixas med samtal. Jag kan komma på mig själv med att sitta stolt och bara le när de leker eller spelar tillsammans. Helt sjukt hur snabbt de små galningarna har stulit mitt hjärta.

Minns ni hur jag skrev att jag började må bättre? Att det liksom höll på att vända här i sjukstugan. 

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Så kul ska vi inte ha det. Feber, hosta, snuva och halsont som bara eskalerat. Och ont i örat på det. Och illamående. 

Wtf? Jag pallar inte. Vi ska ha påsklov med massa skoj ju. Ut och jaga Pokémon. Gå på cirkusskola. Påskkul på badet. 

Och barnen kommer en dag tidigare än planerat- vilket jag älskar- så jag har lite mindre än ett dygn på mig att hitta orken och friskheten. 

Och så har jag den jä*la cellprovstagningen idag. Viktigt att gå på!