Okategoriserade

Nej nej nej nej nej. Jag pallar inte. All denna ilska i världen. All död. All sorg. All frustration. All orättvisa. All svält. Allt hat!

Jag har nog aldrig varit småsjuk så mycket under så lång tid som i år. Det är ju något hela tiden! Barnen har i princip varit sjuka eller snuviga hela vintern och även om vi får hem dem sjuka så gör vi allt för att lämna dem friska. För att några dagar senare få hit dem sjuka igen. Så frustrerande! Och det tär ju på orken när alla går på varandra här hemma om och om igen. Denna gången fick vi en hostig och snuvig sexåring. Denna gången fixade inte min kropp alls. Febern och halssmärtan varit helt jävliga rent ut sagt. Jag pallar inte feber. Jag pallar inte halsont. Speciellt inte när en vill vara en del av familjen och liksom orka – ja sitta upp under en måltid kanske?

 Men nu känns det som det är på rätt väg. Magnus har tagit hand om mig så fint de här dagarna och verkligen varit helt underbar. Klappat, hämtat medicin, fixat te, bytt vattenflaska och bara varit så bra. Tack älskling! 

All omsorg har ju gjort att jag har piggnat till mer och mer under dagen och jag hoppas på lite ork imorgon. Då ska jag nämligen ner till Ugglebadet och diskutera en eventuell anställning. Jag ska förhoppningsvis jobba lite timmar där nu. Tackade nej till ett jobb (via Manpower) som var på heltid för jag insåg att, även om det vore ekonomiskt bra, det skulle vara mentalt förödande just nu. Och att få jobba på orten en bor är ju väldigt bra. Cykelavstånd till jobb och så får en träffa folket som bor här vilket gör det lättare att “komma in i gemenskapen”. 

De frågade lite försiktigt om jag skulle kunna hålla träningen där också. Kanske lite spinning eller vattenjympa. Och hur ont det än gör i mitt friskishjärta så får jag kanske acceptera att jag, just nu iaf, inte kan köra hela vägen till Ängelholm (över 40 min enkel resa) för att jobba ideell. Även om jag älskar Friskis över allt annat- det är ju mitt andra hem!- så har jag inte orken just nu. Knappt jag kan ta mig till dansen där jag bara behöver vara en i mängden. 
Och på tal om ingenting! Mitt nya körkort har kommit! Nu ska jag bara hämta ut det också. Utan att ha en giltlig identitetshandling. Kan bli spännande…

Vi är inte så galet innovativa med matlagningen här hemma måste jag erkänna. Med två kids, varav en som är väldigt petig med maten, så är det inte alltid läge för varken långkok eller nya spännande smaker. De får mycket fisk och korv samtidigt som vi försöker hitta veganska rätter som går ner utan problem. Färs och sås går bra till pasta eller vid tacos.  Och nån gång har en vegansk gryta gått ner också. Men det är svårt. 

Jag är uppväxt med att en ska smaka maten som bjuds och skulle det inte smaka precis som en vill så är det ok. Men också att en inte alltid kan få mat som en älskar. Jag menar, panpizza och kycklingvingar är kanske inte en helt godkänd diet om vi säger så. 

Vi har provat att göra egen pizza några gånger (lite nyttigare och mycket billigare) men ja, sexåringen lyckas faktiskt ogilla den ibland också. Även när han gjort sin egna pizza och själv fått välja topping. Men det är väl så det är. Att barn ändrar sig snabbt och det du inte kan få just nu är det enda du vill ha. Andas andas andas. 

MEN IGÅR!! Då var vi modiga. Vi hade ju inte barnen här så vi gick all over the crazy line. Vi gjorde kikärtsbiffar! En sån där färdig mix från risenta som bara ska blandas med vatten. Så smidigt. 

Jag älskade dem.  Mycket smak och härlig matig textur. Det var liksom en biff! Mums. Magnus då… Nja han var inte riktigt lika förtjust om vi säger så. Men med min grädd/svampsås så gick det ner sa han i nästa andetag. 

Jag kommer köpa mixen igen, speciellt om jag ska laga mat till fler (en mix räckte till 5-6 biffar) eftersom det är lite av ett meck att dela upp mixen. Nu ska jag våga mig på de andra mixerna också. 

Heja risenta. 

Mina fina tanter. Inte en enda fin bild fick jag på er under hela kvällen. Alla fick slängas. För ni är ju så fina i verkligheten att bilderna jag tog inte gjorde er rättvisa. 

Men kvällen var helt fantastisk. God mat och många skratt. Ja vi skrattade så sminket rann bort med tårarna. Då har en det bra. Jag älskar verkligen mina tanter. De är ett så enormt stöd i livet. Finns såklart andra personer som är minst lika viktiga men inte tillhör tantgänget. Mitt fina tantgäng. 

Karin är den av tanterna som funnits i mitt liv längst, mer än 18 år har vi känt varandra. Det är helt sjukt! Sofia har väl funnits i mitt liv i 14 år eller så. Också helt galet lång tid. Sandra trillade in i vårt lilla gäng när hon träffade Christian för mer än 10 år sedan. Vi börjar bli gamla! Och så underbara fina Josefina som vi adopterade för snart ett år sedan. Denna galna underbara varelse. Mina tanter. 

Igår bjöd Karin på underbart god chili sin carne med massa sting och mumsigt bröd till det. Jag älskar ju chili och bröd så jag var väldigt nöjd. Jag skulle ju köra hem på kvällen så det var alkoholfritt i glaset hela kvällen. Och ja, jag hade som alltid precis lika kul ändå. 

Jag har märkt att alkohol inte alltid är min vän. I omgångar i livet har det blivit fokus på berusning istället för njutning och jag har de senaste veckorna seriöst minskat min konsumtion av alkohol. Nästan nollat den faktiskt. Och mycket av det beror faktiskt på Magnus. Vi har haft många samtal om beroende och alkohol och jag tror att jag genom detta funnit ett nytt lugn och tänk runt just alkohol. Och detta trots att jag ändå jobbat inom nykterhetsorganisationen. 

Det konstigaste är nog ändå att jag var hemma vid midnatt och somnade vid ettsnåret helt nykter och ÄNDÅ känt mig bakfull hela morgonen. Börjar väl bli lite gammal och trött 😉

Jag har varit sjukskriven ganska länge nu, mer än ett år, och det känns både i kropp och knopp samt i plånboken. Du blir inte rik på sjukpenningen om vi säger så. Jag får en viss procent av den lön jag fick på mitt senaste arbete (det på apelryd) och den anställningsgrad (antal procent jag jobbade) jag hade. Att jag ofta jobbade mer än den angivna tiden tas inte med i beräkningen. 

Iaf, efter ett år som sjukskriven blir det svårare att få sjukpenning från försäkringskassan. Även om din sjukdom är den samma och din möjlighet till att arbeta är lika låg. Min sänktes till 75% av min förra ersättning. Jag får alltså 75% av min förra ersättning som var ca 80% av min lön som anställd på 75%. 

Inga stora summor som ni förstår. 

Jag har svårt att förstå systemet som tänker att en person plötsligt skulle klara sig på ÄNNU mindre hjälp än innan trots samma sjukdomsbesvär. Jag kommer ju inte bli MINDRE deprimerad eller få färre ångesttankar genom att jag har mindre pengar att leva på. Att jag nu står utan frikort (som går ut efter ett tag och du måste betala upp till) till både medicin och läkare tas inte med alls i beräkningen. Det kostar mig runt 300:-/månad att träffa mina läkare (exklusive resa) och de samtalen är lite grunden till min återhämtning. Och ja, utan samtal har ju läkaren ingen grund till sjukskrivningen och allt sånt. Medicinerna kostar en hel del kan jag avslöja. Och även om jag tar väldigt lite mediciner nu jämfört med för ett år sedan så är det ändå viktigt att jag tar de jag ska för att undvika återfall. 

Jag kan förstå tanken (rädslan?) med att folk som är sjukskrivna länge är svåra att få ut på arbetsmarknaden. Jag kan själv känna paniken över att min kunskap och kompetens blir gammal. Att jag inte drar mitt strå till stacken. Eller ja, att inte ha något att klaga på vid fredagsmyset. Att inte kunna spara pengar eller behöva ha ångest för att vi behöver handla mat. 

Att falla in i en slöhet där det känns fint att få bidrag från staten varje månad i utbyte mot några samtal med en läkare är kanske lätt. Men jag tror inte det kan vara många som gillar att klassas som sjukskrivna en längre tid om det inte är nödvändigt. Ja självklart, det finns personer som lever på att “lura systemet” och det är idiotiskt på så många nivåer. Men hur kan folk leva på en sjukskrivning en längre period utan att ha ett sparkapital eller en sambo med hög inkomst? Jag skulle självklart klara mig bättre på mitt bidrag om jag bodde billigare (hej mamma och pappa), slutade dansa (hejdå livsgnista) och slutade köra bil (hejdå vänner). 

Att vara sjukskriven ska inte vara en dödsstöt mot det som gör dig lycklig. Speciellt som deprimerad och med ångest. Om jag slutade göra allt det där lilla som ger mig extra ork och vilja så skulle ju sjukskrivningen pågå under längre period. Vilket kostar samhället ännu mer pengar. 

Denna onda cirkel alltså. 

Lillebror var nere i Skåne i helgen så ja, vi hängde ju med honom. 

Sen började vi flytta runt i lägenheten (kanske var min plan). Och det tog lite tid. Vi (Magnus) är inte klar(a) än men imorgon så ska det sista fixas! Måste faktiskt hylla honom lite. Mycket. Massa. Enormt. Så bra är han. 

Sociala medier har helt enkelt fått vila under de senaste dagarna. 

MEN! Jag har börjat fundera ut lite inlägg till bloggen i skallen. Vad sägs om följande gobitar…..

  • Försäkringskassan och sjukpenningen
  • Tv- serier
  • Missbruk
  • Design

Jag funderar och funderar. För jag vill inte bara ge er massa blaj. Som en halvsann dagbok. Jag vill leverera innehåll som betyder något. Kanske blandat med matbilder. Men ändå, fokus på vettiga saker. Så jag funderar lite mer. Skriver ner stödord. 

Och börjar planera för att köra allt på film istället. Vlogg next?

Nu är den iväg. Min ansökan om nytt körkort med nygammalt namn. 

Väldigt tacksamt att ha en pojkvän med galet bra utrustning så en slipper gå till fotograf för nya bilden. Nu är det bara att vänta. Och boka tid hos polisen för nytt pass. Sen är allt klart. Kort, körkort, pass. Alla med rätt namn. 

För första gången på typ två år 😉

Jag fångade en ny Pokémon idag. 

Jag fångade en ny Pokémon idag. Inte fyra som det skulle varit. Om min mobil slutat bråka om gps-signalen. Gahhhh! Förstår ni hur frustrerande det är att se de små liven men inte kunna klicka på dem pga en fånig gps-signal? Jätte!

Ja, jag har blivit så glad i spelet att jag bryr mig. Borde kanske minska dosen. 

Eller nej, jag är vuxen så jag gör vad jag vill 😉

Förutom att vabba, ta kidsen till läkaren, själv varit hos läkaren, letat info om arbetsträning och jobb, uppdaterat mina personliga brev och mitt CV så har jag nu också tagit första steget mot mitt nya körkort. 

Det jag borde fixat för några år sedan när jag bytte efternamn till Lindblom. Men aldrig gjorde. Lathet deluxe helt enkelt. Men nu är det ju nytt igen och jag ska ut och resa. Jag ska hämta ut saker till barnen med jämna mellanrum. Och allt sånt där. 


Så nu är blanketten beställd. Det är fan vuxenpoäng på det. Och jag har beställt nytt bankkort. Med rätt efternamn. Jag heter ju faktiskt inte Hermansson sen många år tillbaka 😉

Det är lite skakigt med den här ny/omstarten i livet. Att gå tillbaka till sitt flicknamn gör en kanske inte så många gånger i livet. Och jag blir fortfarande förvånad över namnet när jag loggar in på olika myndighetssidor. 

Imorgon då? Äh vi kör väl lite mer vabb helt enkelt. Men sen får det vara nog! Kan vi som samhälle och kollektiv gemensamt jobba mot en sjukdomsfri vår? Alla som är sjuka med något smittsamt (förkylningar etc) håller sig hemma några dagar. Så slipper det gå runt runt runt runt. Det kan vi nog gå till val på!

Och så var vi där igen. Snuva och hosta. Ömma öron och rinnande ögon. Två små utan ork men med massa vilja. Hoppas hoppas hoppas vi får tid på vårdcentralen idag så vi kan köra igång vad än som behövs för att de ska må bra igen. 

Och mitt i allt detta är våren äntligen på väg. Solen skiner och överallt kommer det upp små blommor i olika färger. En vill ju vara ute och fånga upp värmen. Ut och gå i skogen och fika på uteserveringar. Njuta av hur årstiderna förändras. 

Jag är ju en sucker för våra årstider. Jag älskar hur vi får uppleva så många typer av klimat. Och jag tror vi uppskattar värmen desto mer tack vare vår vinter. Att våren är så älskad för vi sett vad hösten gjort. Alla färger på hösten och våren som skvallrar om förändring. Jag älskar det!

Och jag hoppas att alla dessa sjukdomar minskar med värmens intåg. Eller åtminstone blir kortare perioder.