Ofrivillig barnlöshet

Tanken var att vi skulle köra igång med bebisverkstaden igen efter sommaren. En IVF har vi kvar och det är vårt sista (fria) försök här i Sverige. Jag har googlat insemination i Danmark och adoption till förbannelse kan vi ju tillägga. För om vår IVF skulle gå åt skogen behöver vi en backup.

Hela sommaren har jag laddat för höstens IVF och gjort en mental lista på vilka saker som ska förändras här hemma (kost och dylikt) för att våra chanser skulle maxas. Jag har läst rapporter och forskning, jag har sökt och läst om vad som kan försämra chanserna. Jag har levt för att vi ska försöka igen. Snart.

Och så kom beskedet från RMC (malmö).. De tycker vi ska vänta. Vänta ett tag tills jag mår bättre. Tills jag slipper alla mediciner. Tills jag är mer stabil och kan hantera ett eventuellt misslyckat IVF…

Jag förstår logiken. Jag är inte dum. Men jag går sönder av tanken på att behöva vänta till mars(!!!!) för vårt nästa försök. Vi ska nämligen till USA nästa sommar och ja, du kan/bör/får inte flyga som höggravid. Dessutom vore det skönt att inte vara allt för stor när jag ska stå där som tärna till vackra Emma (lillebrors fästmö). Så det är nu i september eller mars som gäller för att jag ska kunna flyga över.

Mars alltså.. Nästan ett helt år.. 8 månader av sorg för det som inte kan ske än.

 

Mors dag.. Denna underbara dag då vi hyllar mammor runt om i landet. Denna dag som för många är fylld med kärlek och små fina gåvor från barnen. En dag som gör så oerhört ont i oss som kämpar..

Dagen innan mors dag, den 28/5, är det ofrivilligt barnlösas dag. En dag för alla oss som kämpar och gråter varje månad när det inte tagit sig. Igen. Och en dag att uppmärksamma alla som kämpar och all forskning som görs för att alla vi som kämpar ska få hjälp eller svar på varför det inte går.

Vi har valt att vänta med IVF till hösten, eller till jag mår bra. Det är ett otroligt jobbigt men sunt beslut. Och även om jag vet att det krävs hjälp för att vi ska kunna bli (biologiska) föräldrar så gör varje mens ont på så många fler sätt än enbart det fysiska. Varje månad blir vi påminda om att vi inte kan bli föräldrar huxflux…

Hösten känns plötsligt så långt bort men ändå så skrämmande nära. För så fort vi når hösten och vår IVF är det all in som gäller. Vi får ett försök och thats it. Det går inte att komma ifrån alla tankar på vad som kan gå fel och hur vi ska klara av att hantera ännu ett misslyckat försök. Och dagar som denna, dagar när alla verkar fira eller bli firade, då kommer tankarna ännu mer och gör ännu mer ont.

Det är inte att jag missunnar någon sina barn eller sin graviditet – det är bara det att jag just nu knappt kan hantera alla mina känslor och min känsla av att vara en misslyckad kvinna. Jag har fått 4 chanser med perfekta förutsättningar – varför vill inte min kropp? Varför blir inte vi föräldrar?

Idag hyllar jag min fantastiska mamma. Min fantastiska syster. Min underbara mormor och farmor.

Nästa år hoppas jag bara att jag också får vara en i det gänget. Det gänget som lyckats få ett mirakel.

att få komma hem till huset. hem till hunden. hem till maken. hem till föräldrarna. hem till syskonen. hem till verkligheten.

Å ena sidan – äntligen får jag ta hand om mig själv och leva livet igen.

Å andra sidan- hur kan de tycka att jag ska klara av att ta hand om mig själv igen?

12898282_10153336128231105_131300592691801005_o

Livet är ganska konstigt egentligen. Men det är väl lite av tjusningen. Att det händer saker som gör att vi får känna olika saker. Uppleva känslorna och verkligen få ta del av allt i verkligheten. Det är så många olika känslor som ska hanteras. Så många intryck som ska sorteras och bearbetas. Det är så många tankar som inte borde få ta upp tid och kraft men som så lätt tar över och totalt sänker humör, känslor, självförtroende och livsglädje… Hur tusan ska en klara allt? Hur tusan ska en orka allt? Och hur tusan ska en ta sig ut ur det?

Jag gick totalt sönder och många undrar vad som egentligen hände… Och tro mig, hade jag haft en blekaste aning om vad som fick det att bli för mycket så skulle jag berätta – mest för att själv få bearbeta och gå vidare.
Jag har mina aningar. Men jag vet inte vad som hände. Men jag orkade inte längre. Jag sov inte, jag åt inte, jag orkade inte le. Jag ville helt enkelt inte mer. Ville ingenting. Orkade ingenting..

Nu ska jag jobba med mig själv. Hitta tillbaka. Hitta lugnet. Hitta och orka ta kraft mot alla dumma tankar och situationer. För jag mår ju fortfarande dåligt. Jag har inte magiskt blivit frisk och kry. Jag orkar fortfarande knappt ta mig igenom dagarna. Trots att jag är hemma och har familj och kärlek i mängder runt mig. Jag är trött. Jag är trasig. Jag är inte mig själv. Och jag måste hitta Cecilia. Hitta den glada tjejen. Hitta tjejen med ork och vilja..

Så vad gör jag nu då? 

Jag är utskriven från PIVA/avdelning 19. Jag är sjukskriven på heltid ett tag till. Läkaren tror inte jag kommer orka jobba på heltid innan hösten. Jag ska ta det lugnt. Jag ska vila.

 

Sen jag kom hem innan påsk har jag möblerat om ett rum, letat tapeter, planerat inredning och letat möbler som en tok. Jag har städat uteplatsen och jag har städat i huset. Jag har försökt tvätta så allt ska vara rent och jag har försökt mig på att gå långa rundor med Sandy. Jag har sökt jobb och försökt planera upp sommaren. Och våren. Kanske lite av hösten. Och kanske lite av nästa sommar..

Det är svårt att bryta ett mönster som är så…. så otroligt mycket av ens identitet.. Frågan är ju vad som kom först – hönan eller ägget. Stressen och utbrändheten eller depressionen.. Läste en kort artikel om utbrändhet och kände att det stämde in så galet mycket på mig. Men jag tänker att punkt 4 är lite annorlunda för mig – för det är depressionen som är dominerande i mitt fall. Dåliga tankar och självdestruktiva funderingar som tar all min kraft. Och samtidigt vill jag vara alla till lags.. Hatar att jag fick så många att må så dåligt på grund av mig.. För det är så jag kan känna. Att min depression och min extrema handling var lite besvärligt för mina nära och kära. Att jag är lite i vägen. Lite av ett problem. Lite jobbig och svår att hantera. Och det är ju sjukt att tänka så. Att de som älskar dig mest skulle se dig som ett hinder för sina egna liv och välmående…

Så.. Vem kraschar då? Enligt artikeln är det följande punkter som tillsammans ger några av oss så mycket ångest att vi inte kan andas. Att vi får panik av hur pulsen rusar. Att få panik av mycket ljud helt plötsligt. Att nästan falla ihop av ångest när en måste prestera..

1. Det drabbar de starka.

Enligt stressexperter är det högpresterande personer med mycket ansvar och stora inre resurser som oftast blir drabbade. De ställer höga krav på sig själva, och upplever att omvärlden alltid förväntar sig det bästa av dem. Vanligt är att de drabbade är vidareutbildade och/eller sitter på höga positioner på sin arbetsplats – det är nämligen de människorna som ofta kämpar FÖR hårt. “Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt så länge”, säger experten.12747499_10153257664861105_4977663086248696020_o

2. Det drabbar de omtänksamma.

Människor som alltid tänker på andra istället för sig själva drabbas oftare av utmattningssyndrom. De är godhjärtade, men har börjat tycka att det känns egoistiskt att fokusera på sig själva istället för någon annan. Av den anledningen tar de inte hänsyn till sina egna problem, behov eller känslor – och med det, blir de helt utmattade psykiskt.img_2304.jpg

3. De har svårt att säga nej

Punkt 1 och 2 (att sätta stor press på sig själv och att alltid bortprioritera sig själv) brukar oftast även kopplas ihop med att inte kunna säga nej till andra. Man tar på sig alldeles för mycket ansvar, ska lösa andra människors problem – stora som små – och när man aldrig säger nej till dessa förfrågningar, tar all tid och ork slut.
10325776_10153308511941105_3417401011170251557_n

4. Det är inte depression

Även fast det finns många likheter mellan utmattningssyndrom och depression, så finns det saker som skiljer dem. Som exempel: medan deprimerade människor ‘ger upp’ helt när de känner sig övermannade, så brukar de med utmattningssyndrom bara bli frustrerade och arga på livet – och försöka fortsätta kämpa sig förbi det, även fast deras kropp egentligen inte orkar. Med det sagt så är det inte ovanligt att många blir deprimerade till följd av utmattningen, men det är två olika saker.20151203_100039_759.jpg

5. Lösningen är att fokusera på sig själv

Det kan låta enkelt för en frisk person, men att lägga sin energi på att ta hand om sig själv är både väldigt svårt och väldigt viktigt om du har utmattningssyndrom. Prioritera ditt eget välmående och fyll på dina inre resurser. Lär dig att sätta gränser, att säga nej, och att våga be om hjälp. Och jobba på att sova ordentligt – det är det viktigaste för att kunna påbörja en avstressning.20298_10153276866356105_606151772684756408_n

 

Nu ska vi grilla korv. Och ångesten för hur de andra ska se på mig ikväll är total och river i kroppen. Får hjärtat att missa slag och tårarna att fylla ögonen.

En dag i taget. En fin tanke i taget. Ett leende per dag och en bra tanke per timme. Det är mina mål just nu…

Idag har det äntligen hänt – solen är framme och hela världen ser så fin ut. Nästan som en dag i maj… Och jag ler. Jag ler med hela kroppen känner jag. Dagarna blir ljusare och längre, mörkret jagar mig inte längre på samma sätt.

Och jag har gjort ett val. Ett val att låta saker jag inte kan påverka få vara ifred. Eller nej, inte så drastiskt kanske, men jag ska försöka att inte tänka att jag kan påverka allt och istället låta tiden ha sin gång.. Saker kommer falla på plats och livet kommer fortsätta mot en bra plats.

Det är så många saker som tyngt, och tynger, mig. Allt från längtan efter barn till osäkerheten med jobb. Eftersom min anställning är “behovsanpassad” har jag ju bara anställning under skolåret. Alltså tar min anställning slut i juni. Och jag känner inte för att behöva ett sommarjobb på den tiden då jag faktiskt förtjänar att ha semester som alla andra anställda på skolan. Jag jobbar måndag till fredag, jag jobbar 75% här (och 25% på Junis). Jag kommer ju också behöva lite ledigt och några veckors återkoppling och uppladdning. Sen är ju frågan – måste jag söka jobbet igen i höst? Kommer hen gå kvar på skolan i höst? Kommer min anställning vara på samma % eller kommer den ändras? Och om ett mirakel sker och jag skulle bli gravid under våren/sommaren – kommer arbetsgivaren kunna bortse från det och ge mig jobbet igen?

Många frågor och ganska få svar faktiskt. Så jag har sökt andra jobb. Mest för att få en känsla av trygghet och stabilitet. Jag behöver veta från månad till månad, dag till dag, att jag har ett jobb att gå till oberoende av hur en annan individ mår för tillfället. Låter kanske egoistiskt? Jag vill ju jobba med något där jag gör nytta och kan hjälpa till.. Men det går liksom inte att vara glad och längta till ett jobb som är förenat med så mycket osäkerhet… Jobb är sökta. Nu får vi se om det blir något av det hela..

 

Så.. Nu är staten på samma sida som de sociala medierna. Namnet är ändrat.

Anna Cecilia Lindblom.

I like it!

 

Ska ta foto till nya körkortet och sen ta mig ner till polisen för att fixa nytt pass. Så kul och spännande ändå med nytt namn. Nästan lite som en blir en annan person 🙂

Det känns dessutom skönt att jag och Daniel nu är gifta och delar namn inför höstens alla besök i Malmö. För vi står ju och värmer upp precis vid startlinjen. Om jag har räknat rätt (vilket jag har eftersom jag räknat typ 70 ggr på detta) så kommer min nästa mens precis i månadsskiftet juli/augusti. Och det är då vi kör igång. Hormoner och sprutor, väntan och ultraljud. Längtan och total panik över vad som kommer hända i kroppen sen.

För tänk så tar det sig på första försöket.

Då blir vi föräldrar i maj 2016…

Men tänk så tar det sig inte alls. Tänk så vill kroppen inte. Säger tack men nej tack. Stänger av. Stänger ute. Vad gör vi då? Hur ska vi hantera den nyheten?

Det känns som vi alltid har två typer av personer framför oss när vi diskuterar detta.

  1. Klart det tar sig direkt, se bara på din mamma och din syster. Och du har ju varit gravid innan så det går snabbt ska du se…
  2. Ni ser väl detta som ett första försök? Ni blir inte ledsna och besvikna om det tar ett tag för kroppen att lyda? Ta nu inte detta så allvarligt. Ni är ju unga….

Fan för er båda säger jag bara, båda svaren gör ont! För tänk så tar det sig direkt – men vi får missfall? Eller om det går först med IVF och vi har haft månader med sorg i bagaget? Tänk så tar det sig direkt och allt går bra – det är allt vi önskar och ber om… Men en persons analys av min fertilitet är liksom.. jobbig.. För vad säger det om mig om det nu inte går vägen.. Det kan ju vara donatorn.. Eller kommer all skuld ligga på mig?

Och statistiken är ju emot oss nu i augusti. 17% blir gravida…

Gud, låt oss bli en av de där 17%…

 

Och det är faktiskt lite jobbigt. Såg en reklam för graviditetstest igår och bröt ihop totalt (jag vet jag vet – gråta till reklam är inte ok).. Men som jag längtar. Som jag ber om att få dela den känslan med Daniel. Det är liksom så nära men så långt borta.

17% lyckas på första försöket i Malmö. Om jag börjat läsa om hur en lättare ska bli gravid? Ehh ja! Om jag är villig att prova allt konstigt i hela världen för att det ska lyckas? Ehh ja!

retro-mors-dag-kort_23-2147491794

Nu ska vi mysa med världens finaste mamma innan hon flyger hem igen. Varit så fint att ha henne här uppe <3

Några minuter över.. Och tankarna är nästan på plats. Fingrarna trötta och sega efter en dag i regnet. Men nu ska jag försöka få ner hur besöket i Malmö var..

Steg 1 – Läkaren

13.00 fick vi träffa vår läkare, Dr Karina. Jag fick genomgå en vanlig gynundersökning – jag slapp alltså smärtan den här gången *thaaaank you lord*. Och vi fick veta att allt såg helt perfekt och normalt ut. Också väldigt skönt att få veta. Vi pratade mediciner och hormoner och Daniel fick skriva på papper där han lagligt blir förälder till vårt framtida barn.

Steg 2 – Sköterska/koordinatorn

13.30 fick vi komma in till vår SSK Monica som också är vår donatorkoordinator. Eller ja, vår och vår – hon är ju mångas men för oss är hon vår. Jag fick lära mig sätta ihop sprutor och vi pratade igenom hormonschemat en gång till. Samtidigt tog hon en fysisk koll på Daniel och skrev in lång, blond, blåögd som donator. Och nu fick vi veta det som är viktigt – vi kan köra igång allt efter 1 augusti! Det är ingen väntan på donation och allt med mig såg bra ut. LÄTTNADEN! Jag tror jag tappade orden här och tårarna var på väg.. Vi fick också veta en del om donatorns rättigeheter/skyldigheter (noll och noll) samt att en donator får ge upphov till barn i max 6 olika familjer. Det känns också skönt för framtiden. Skulle det vara så att vi får ett barn nu och senare vill ha ett syskon så kan vi, om donatorn finns kvar, be om samma. Skulle han inte längre vara med kan vi be kliniken ta kontakt med honom för att fråga om han vill vara med en gång till så att säga. Monica förklarade allt så bra och jag kände mig lugn i själen när vi gick ut i väntrummet igen.

Steg 3 – Kuratorn

14.00 skulle vi då in till kuratorn för att få ett psykiskt ok samt få prata av oss om våra rädslor och funderingar. Detta gav kanske inte mig så mycket då jag kände mig stressad och kuratorn vid minst ett tillfälle sa att hen var stressad – ingen lyckad kombo. Men vi fick vårt sista OK i baken och fick gå hem..  Mycket trötta. Mycket lyckliga. Mycket förväntningsfulla…

 

Maria åkte hit från Göteborg och tanken var fin. Åka ut till skärgården och ta massa fina bilder.
Tyvärr gav jag henne ett grått och regnigt Stockholm som inte alls bjöd in till utomhushäng. Och jag var lite tacksam för det. För såhär har min dag varit.

image

Liggandes i sängen med vetekudde på magen och värktabletter i magen. Aj! Aj som satan!
Maria har varit bästa sällskapet med musik och fina samtal. Var fint att ha henne här.
Orkade till slut ta mig upp och följa med ner till centralen för att vinka av henne. Passade på att gå bort till Klara södra för att vara med lite på mingel och samtal angående sprit och skapande. Väldigt trevligt och enormt bra tidsskrift som gavs ut. Heja heja Josefin som jobbar i korridoren med mig.

Och.. fina moln på vägen hem när Stockholm äntligen verkar bli befriat från regnet 🙂

image

Ni vet när en mår så bra att det känns fånigt. Nästan som att en drömmer. Så bra mådde jag i lördags under min möhippa. Allt var perfekt (jag menar – jag fick en DALEK) och jag mådde så bra.

Då ringde Daniel till syster och bad om att få prata med mig. Det var viktigt.

Så många tankar som hinner gå igenom skallen innan han förklarade att det var bra nyheter. Och de var så bra nyheter att han valde att ringa under möhippan. Vi hade äntligen fått vår kallelse till Malmö!

Att denna dagen kommer bli svår att toppa är ingen hemlighet. Finaste vännerna och sen ett sånt besked. Jag grät och hade nog faktiskt svårt att förstå vad som hade hänt. Vi ska äntligen få komma igång.

Den 27/5 händer alltså följande

  • 13.00 ska vi träffa läkaren.
  • 13.30 ska vi träffa sköterskan och koordinatorn
  • 14.00 ska vi träffa vår kurator.

– BOOOOOOM –

Och självklart har jag läst på lite. Och en skulle kunna säga att vi nog prickat in rätt tid för detta.

(http://www.skane.se/sv/Webbplatser/Skanes-universitetssjukhus/Organisation-A-O/Reproduktionsmedicinskt-centrum/Nyheter/Nyheter-arkiv/Nya-riktlinjer-for-assisterad-befruktning/)

 

“Från och med fredagen den 27 mars gäller nya riktlinjer för offentligt finansierad assisterad befruktning på Reproduktionsmedicinskt centrum på SUS. Numera är reglerna nationellt anpassade, samtidigt som framtida patienter i Skåne får tillgång till fler behandlingar.”

“Patienter som ska få inseminationsbehandlingar med donerade spermier har möjlighet till sex inseminationer, varav de två sista kan bytas ut mot en IVF-behandling. Om det finns frysta embryon ska dessa i första hand användas”

 

Behandling

Insemination är en parbehandling så partnern ska vara med här på RMC så mycket som möjligt. Ett krav är att partnern är med vid inseminationstillfället.

En sådan här behandling går inte att planera till exakta dagar, utan beror på hur kroppen reagerar på hormonerna. Därför måste ni vara tillgängliga under behandlingsperioden och inte planera in resor eller annat just då.

Menstruationsstart

I god tid innan kvinnan får sin menstruation hämtar ni ut de mediciner ni har fått på elektroniskt recept.

När kvinnan får sin menstruation ringer ni till RMC och meddelar detta. Ni kommer då att få en tid för ultraljudsundersökning på cykeldag 10, 11 eller 12. Ska kvinnan behandlas med Gonal F ska ni ringa i god tid innan menstruationsstart.

Är kvinnan kraftigt förkyld eller har feber ska hon inte starta hormonstimulering eller genomgå inseminationsbehandling.

Ultraljudsundersökning

Vaginal ultraljudsundersökning görs på cykeldag 10, 11 eller 12 och då undersöks livmoderslemhinnans tjocklek och antal äggblåsor (folliklar), för att avgöra när kvinnan ska ta ägglossningssprutan. Ta med läkemedlet Ovitrelle alternativt Pregnyl till undersökningen.

Insemination

En tunn kateter förs genom livmodersmunnen in i livmodern. De preparerade spermierna sprutas in i livmodern och sprids till äggledarna.

Graviditetstest

17 dagar efter inseminationen gör kvinnan ett graviditetstest. Även om hon får en liten blödning kan graviditetstestet vara positivt. Då är det viktigt att få klarhet i om det är en normal graviditet, tidig abort eller en graviditet utanför livmodern. Ring in svaret till RMC.

Om graviditetstestet är positivt får ni tid för ultraljudsundersökning ca tre veckor senare för att bekräfta att graviditeten fortlöper normalt.

Om graviditetstestet är negativt planerar vi för fortsatt behandling så fort som möjligt om ni önskar det. Av olika anledningar kan det ibland vara en väntetid på någon eller några månader.

Hur många blir gravida?

Chansen att bli gravid vid donatorinsemination är ca 17% per menstruationscykel. Det är flera olika faktorer som påverkar en kvinnas fertilitet, framför allt kvinnans ålder.

Jag minns en tid när jag kunde gå i 50 dagar utan att fru röd kom och hälsade på. Då var der jobbigt eftersom ägglossningen uppenbarligen var helt galen och det tog på krafterna att aldrig veta om och när en skulle ta ett gravtest eller plocka med sig skydd i väskan.
Nåväl, den tiden är förbi!
30 dagar. Det är liksom bestämt tror jag. De senaste månaderna har frugan besökt mig var 30:e dag. Skitjobbigt och så jäkla skönt samtidigt!
Jag vet ju vad kroppen syslar med och detta kommer ju hjälpa oss i höst.
Men ja, att behöva sätta livet, orken, glädjen på paus så ofta är ganska jobbigt. Men jag börjar nog vänja mig lite.
Det är mindre ångest och mer framtidstro denna rundan *ta i trä*.

Vi håller tummarna för att detta blir en bra och snäll runda. Och att nästa kommer dag 28.. Vore skönt att vara blodbefriad på bröllopet 😉