Livet på landet

Jag äter ju en hel del mediciner för tillfället. En del för min ångest och en del för min depression. Det är lite av ett problem samtidigt som det är en del av lösningen. För jag behöver tabletterna för att inte gå under helt. Samtidigt som tabletterna gör mig oerhört seg i kropp och knopp och på så sätt hindrar mig från att komma igång vissa dagar. Gårdagen var en sån dag. Tog mig till samtalet på morgonen men sen var det en evighetslång dag. Jag var trött men rastlös. Varm och sömnig men kunde inte somna. Hela dagen kändes som ett långt straff. Vid 6 snåret (på kvällen) fick jag nog och körde ner till Ängelholm för att våldgästa Otto. Jag behövde komma ut. Jag behövde träffa folk. Och det var först på kvällen som jag kände mig redo att köra bil…

Idag ringde läkaren i Laholm och sa att jag ABSOLUT INTE fick ta de nya medicinerna som jag ordinerades på psyk tillsammans med mediciner jag redan åt. De skulle göra mig helt groggy och trött..

Och kan ni gissa – idag har jag varit slö och groggy. Sovit och ätit. Det är allt jag orkat.

Nu hoppas vi att medicin #2 snabbt går ur kroppen så jag kan engagera mig lite i livet imorgon. Och på lördag – då ska vi ju faktiskt på bröllop.

 

Det är lite jobbigt det här med medicinerna. En läkare säger A, en annan läkare säger B.. Ibland känner jag mig som en liten försökskanin som ska behöva prova allt innan de bestämmer sig. Och ja, det är klart att det behöver testas – alla svarar inte lika bra på samma tabletter eller samma dos… Men just nu – denna torsdag när jag bara vill sova och sova och sova – då känns testperioden ganska så rutten…

Mors dag.. Denna underbara dag då vi hyllar mammor runt om i landet. Denna dag som för många är fylld med kärlek och små fina gåvor från barnen. En dag som gör så oerhört ont i oss som kämpar..

Dagen innan mors dag, den 28/5, är det ofrivilligt barnlösas dag. En dag för alla oss som kämpar och gråter varje månad när det inte tagit sig. Igen. Och en dag att uppmärksamma alla som kämpar och all forskning som görs för att alla vi som kämpar ska få hjälp eller svar på varför det inte går.

Vi har valt att vänta med IVF till hösten, eller till jag mår bra. Det är ett otroligt jobbigt men sunt beslut. Och även om jag vet att det krävs hjälp för att vi ska kunna bli (biologiska) föräldrar så gör varje mens ont på så många fler sätt än enbart det fysiska. Varje månad blir vi påminda om att vi inte kan bli föräldrar huxflux…

Hösten känns plötsligt så långt bort men ändå så skrämmande nära. För så fort vi når hösten och vår IVF är det all in som gäller. Vi får ett försök och thats it. Det går inte att komma ifrån alla tankar på vad som kan gå fel och hur vi ska klara av att hantera ännu ett misslyckat försök. Och dagar som denna, dagar när alla verkar fira eller bli firade, då kommer tankarna ännu mer och gör ännu mer ont.

Det är inte att jag missunnar någon sina barn eller sin graviditet – det är bara det att jag just nu knappt kan hantera alla mina känslor och min känsla av att vara en misslyckad kvinna. Jag har fått 4 chanser med perfekta förutsättningar – varför vill inte min kropp? Varför blir inte vi föräldrar?

Idag hyllar jag min fantastiska mamma. Min fantastiska syster. Min underbara mormor och farmor.

Nästa år hoppas jag bara att jag också får vara en i det gänget. Det gänget som lyckats få ett mirakel.

Det började med ännu en sömnlös natt. En natt utan sömn men så massa ångest. Tankarna som bara går runt runt och inte kan ge mig en sekund att andas. Att kvävas av sina egna tankar – sin egen hjärna – sitt eget hjärta.

Att ha så mycket ångest att en är rädd för att somna – tänk vad som kan hända när en sover – och därför håller sig vaken för att överleva..

Idag var jag och tog prover för att se att de nya medicinerna inte är skadliga. En får sitta i väntrummet i 15 minuter för att kroppen ska lugna sig och proverna bli mer korrekta. För mig är det tvärt om. Väntan ger mig ångest. Tänk om jag blir bortglömd? Tänk om jag inte slappnar av ordentligt så proverna ändå blir dåliga? Tänk om. Tänk om. Tänka om… Pulsen höjs. Jag svettas. Trycket över bröstet. Smärtan i hjärtat. Andningen blir knas… Hela kroppen gör sig redo för flykt. Lite som att min kropp inte kan skilja på riktig fara och ångest – kroppen reagerar ju på samma sätt…

Idag har jag sovit och läst. Nu hoppas jag på en natt med sömn så morgondagen kan bli lite mer normal. För dessa negativa dagar krossar mig totalt. De ger mer skugga än ljuset över de fina dagarna. Och det är då jag inser exakt hur sjuk jag faktiskt är…

Idag tog jag ett svårt beslut. Jag ska inte vara med på den show som jag längtat efter i flera månader. Jag ska inte stå på scen och dansa i slutet av maj. Jag kommer sitta i publiken och antagligen ångra mitt beslut lite. Men jag orkar inte. Jag klarar inte av stressen över att vara perfekt på 20 dagar. Och jag är väldigt lättat nu när jag beslutat mig för att inte stressa fram en styrka jag just nu inte har.

Jag kommer göra saker som får mig att må bra. Inte göra saker som förväntas av mig. Lättare sagt än gjort. Men det är ett steg i rätt riktning att jag ens orkar komma fram till detta.

Ibland är det svårt att hålla koll på vilken dag jag lever i.. När en är hemma och utan rutiner som separerar dagarna så är det lätt att det blir en stor röra av allt..

Men idag är det söndag. 1:a maj. Det ska vi fira.

Sista dagen i april. Valborg. För några år sedan hetsade jag nog lite med det där med umgänge på dagar som den här. I år är vi 4 som beställer pizza och kommer elda upp lite skräp. Inte så stort. Inte så mycket. Inte så sent.

Jag var hos läkaren i torsdags och fick då i läxa att skriva upp två bra saker med varje dag. Som en liten dagbok med små saker som jag uppskattat under dagen, allt från att jag orkat äta till att jag skrattat en massa. Två saker per dag..

Torsdagen bjöd på två fina saker – jag tatuerade mig och jag lunchade med Otto..

Fredagen blev svårare. Jag städade och fick tvättat en hel del från resan. Så det får bli två saker.

Lördagen håller ju fortfarande på men jag har orkat vara med i stallen idag och vi ska fira valborg – det är ju faktiskt två saker…

Imorgon är det 1:a maj och jag ska följa med till Torekov och lyssna på maken och resten av BåstadBjäre musikkår- det borde räknas som en stor bra sak tycker jag 🙂

Ljud.. När jag har dagar som den här är ljud och stök det värsta som finns. Mobilen ligger avstängd. Tv och radio – avstängda. Datorns läten är för mycket mellan ljusglimtarna och stängs av när den inte används.

Jag som annars älskar att ha musik på när jag är hemma och försöker samla ihop alla delarna… Jag vill inte ens tänka på musik just nu…

Idag orkar jag inte något alls.. Det är dagar som denna som får mig att verkligen uppskatta dagar som i måndags – då hade jag på musik nästan hela dagen.. Utan att gå sönder själv.

Onsdag och lite grått väder. Och det är som om jag märker av det redan innan jag vaknat. Kroppen är tung. Skallen fylld med bomull och orken är lika med noll. Noll längtan. Noll vilja. Noll noll noll…

13010875_10153381169961105_441124655658952535_n

Tisdagen bjöd på sol – det betyder vila i solen och p3 dokumentär i högtalarna…

Jag har haft två bra dagar. Måndagen var riktigt bra, jag kände igen mig själv och fick liksom ork och vilja att bli frisk.

Gårdagen var ok. Jag orkade inte så mycket. Viljan hade dalat lite men jag tog mig igenom dagen och nådde mitt dagsmål – att ta mig till Jossamikas och vara med på dansklasserna. Jag gjorde det! Typ…

För jag fick sätta mig ner under första klassen. Så yr i skallen och tung i kroppen. Musklerna ville inte alls samarbeta. Och pulsen rusade. På de andra två klasserna hade jag nog insett min dagsstatus. Jag var bara med när det övades koreografi och vi gick igenom stegen för våra 4 danser.

6 veckor har jag varit borta från dansen. Och det känns i kroppen.

Men jag är nöjd – jag klarade mycket med av korren än jag hade trott och i helgen har jag hyrt in fröken Z så hon kan lära mig alla steg jag fumlar med just nu 🙂

Så… Dålig dag idag men med framtidsplaner så jag slipper fastna i ångesttankar runt sånt jag kan lösa. Det känns fint. Bara 10.000.000 andra saker att ha ångest för nu…

13/6 stod vi där och var nervösa.  Pirriga och förväntansfulla. En dag med massa kärlek och en hel del skratt.

 

en av mina favoritbilder från dagen

en av mina favoritbilder från dagen

Nu har det alltså gått 10 månader. Helt galet hur tiden verkar flyga förbi ibland. 10 månader innebär att det snart är sommar igen. Att det gått 5 månader sen juletider. Att vi varit tillsammans i mer än 3 år nu..

12993524_10153381187776105_8452918444738388985_n

Teneriffa i början av 2016

Och vilka år det har varit. Så mycket skratt och en hel del tårar. Vi har kämpat oss igenom de svåra tiderna och njutit till fullo när allt gått smidigt. För med två känslomänniskor som är envisa så kan det bli en del missförstånd och friktion i förhållandet kan jag lova. Men med öppen dialog och ärlighet har vi bara växt oss starkare och mer förälskade..

12985421_10153381187741105_3123501736843604278_n

Mys på Menlösa

I sommar fyller maken 30, lite mer än 1 år efter vår bröllopsdag. Vore kul med en dag i lugnets och kärlekens tecken. Men har en valt att gifta sig med en bonde mitt i sommaren får en nog vara redo att spendera bröllopsdagen i en traktor 😉

13012826_10153381187831105_8562005231190252072_n

A hole lot of lööööööv

Jag tänkte lära mig att sy.. Det kanske låter som den mest galna tanken någonsin om en känner mig. Det här med att sy är inte min starka sida. Tror det är Johan Glans som pratar om symaskinskort och hur onödigt och värdelöst det är… Jag skulle nog behöva gå den kursen igen. Syslöjd för vuxna – det borde finnas! Och träslöjd! Jag är ju en fara för mig själv med vassa verktyg men jag vill ju så gärna klara det själv. Slöjd för vuxna – sign me up!

Nåväl, det jag vill sy är vimplar. Inte så svårt hoppas jag. Och kanske lära mig sy in kläder (mest klänningar) så de sitter bättre. Är väl bara att börja och prova sig fram. Mamma har lovat att låna ut sin gamla symaskin så jag slipper köpa en ny för att inse att jag är totalt oduglig eller har tummen mitt i handen…MG_3448

Men är det då så smart att drömma mig bort så här? Lägga krav på mig själv igen. Även om det bara är små dumma krav… Jag tror det. Att få våga drömma sig bort. Att våga våga drömma.. 

Sen om jag orkar det är en annan sak.