Mitt liv i ett nötskal

På Instagram finns nu en “utmaning” (hatar det ordet) där en ska göra ett kollage av bilder – en från 2010, en från 2014 och så en från 2017..Lite för att se hur en utvecklas kanske? Eller se hur en inte utvecklas? Jag vet inte. Jag gillar tanken på att jämföra men blir ändå lite.. rädd är fel ord men kanske orolig? Nervös?

För 2010 hade jag planer som jag verkligen inte har genomfört. Ibland för att jag inte haft möjlighet. Ibland för att jag insett att det inte var mina planer utan samhällets tankar om hur jag borde utvecklas. Svårt att skilja på ibland. 

 pluggade jag på för fullt på Campus i Helsingborg. Min efterlängtade kandidatexamen var inom synhåll och jag försökte hitta ett sätt att använda min kunskap utan att sälja min själ – svårare än jag trodde. Jag hade gjort min GBP året innan och rasade fortfarande i vikt. Jag landande på under 65 kilo ett tag och såg nästan sjuk ut. Jag tränade som en galning och lyssnade inte alls på vad kroppen sa åt mig – vilket gjorde att jag ofta blev småsjuk och hade svårt att behålla maten jag åt. Även om jag idag kan se tillbaka på bilderna och längta efter den smala slanka kroppen vet jag att det inte var bra för mig i längden. Jag kollapsade mer än en gång på grund av mitt låga blodtryck och min låga puls och det fick mig inlagd mer än en gång. Året därpå fick jag mitt första tarmvred som en komplikation av den snabba viktminskningen. Jag gifte mig på sommaren och trodde nog att allt var klart på ett sätt. Vi bodde i en bra lägenhet nära vänner och familj. Katterna mådde bra, Otto jobbade på. Men här nånstans förlorade vi varandra. Vi blev mer och mer som vänner som bodde under samma tak och i ett försök att laga det vi båda märkte var trasigt så shoppade vi. Mat och saker vi inte behövde. Två år senare skilde vi oss. Och även om jag sörjde hur vi “tappade bort varandra” är jag idag så lycklig över att vi faktiskt gjorde det. För idag är Otto en av mina bästa vänner och jag vet att både han och jag mår så enormt mycket bättre idag när vi är just vänner.

 var jag i Prag med Hjärnarpsrevyn och njöt av livet. Jag och Daniel hade varit tillsammans i lite mer än ett år och jag åkte mellan Stockholm och Halland. Först pluggade jag på Södertörn och i slutet av 2014 fick jag jobb uppe i huvudstaden – på JUNIS (IOGT-NTO). Jag älskade att bo i Stockholm, nära syskonen och i en stad där jag kände att jag kunde vara mig själv utan att sticka ut för mycket. Storstadens puls och stress gav mig energi, jag kunde sitta på trapporna vid Sergels torg och bara titta på folket. Jag älskade att bo i en stad men hatade ensamheten som kom när jag flyttade bort från alla vännerna. Jag levde för helgerna när någon skulle hälsa på och fick ont i hjärtat när de åkte hem igen. Jag dränkte mig i arbete på JUNIS för att få dagarna att gå och även om jag ÄLSKADE att bo själv så var det tufft att varje kväll laga mat till bara sig själv, titta på en film själv, lägga sig ensam och veta att morgondagen skulle vara precis likadan. Det var nyttigt för mig att få bo själv, i två omgångar dessutom, och med olika boendesituationer. När jag pluggade bodde jag i korridor med delat kök, tunna väggar och städschema. Jag fick lillebrors lägenhet att lukta friskt och pyntade för fullt. Jag pluggade, engagerade mig mer politiskt och la samtidigt mycket tid på kyrkan. När jag jobbade hade jag en egen lägenhet som jag älskade, den var ljus och mysig. Men varm som ett as på sommaren. Det var nära till syskonen och det var nog det bästa med den tiden – att spontant kunna gå bort till någon för en middag eller en kaffe. 

 då.. Året har precis börjat men jag har redan gjort enorma förändringar i mitt liv. Jag flyttade tillbaka till Magnus i början av året. Jag blev automatiskt bonusmamma till två underbara ungar som jag nu älskar över allt annat. Det är en omställning som heter duga och även om jag ibland vill skrika högt när kidsen inte verkar lyssna så skulle jag inte byta bort detta för något. Inte ens Stockholm. För Stockholm har alltid varit målet i mitt liv – allt jag har gjort har jag gjort för att nå dit. Men inte nu längre. Jag vet att mitt gamla jobb på JUNIS är ledigt och att de gärna vill att jag söker det. Men nej, jag vill vara här i Skåne nu. Jag har hittat hem igen. Även om jag fortfarande slåss med mina hjärnspöken har de minskat enormt mycket sen jag landade här. Jag är fortfarande sjukskriven men känner en vilja och lust att komma ut i livet igen – att få komma igång med allt som jag satte på paus. Jag kan känna ett sånt lugn när jag är med Magnus (och barnen). Det är enkelt och lätt, jag behöver inte dölja vem jag är, jag behöver inte be om ursäkt för hur jag tänker och känner. Och vi är på väldigt samma nivå när det kommer till mycket – både med åsikter och insikter. Det är både befriande och skrämmande att bo med en person som är så lik en själv, som kan veta saker om mig som jag själv inte kommit på än. Som kan läsa av mig och hjälpa mig innan katastroferna inträffar. Jag vet att när jag ser en sån här tidsutmaning igen om några år kommer jag kanske ha förändrats men min partner kommer vara densamma.  

Jag älskar att bada. I pool. Där det är varmt och jag slipper djur som kan bitas eller skrämma mig. Så gårdagens besök på Ugglebadet var en hit kan jag lova. De hade påskfest med väldigt billigt inträde så alla verkligen skulle kunna göra något på lovet (älskar när kommuner verkligen fixar gratisaktiviteter på loven så alla barn kan få möjlighet till nya upplevelser – och att ha något att berätta om när skolan börjar igen). Mycket folk – javisst – men ändå möjlighet till lek och lite simträning. Och så åkte jag såklart vattenrutschkana med kidsen. Alltid lika kul när de halvvägs ner berättar att de inte vill få vatten i huvudet och en måste börja parera och förbereda för en rejäl kallsupsrisk för en själv. Men det gick bra.

Det var äggjakt, tävlingar och massa lek på plats som höll barnen roade när vi vuxna behövde få en paus. Det är jobbigt att busa i vatten i nästan 4 timmar! Speciellt när kidsen vill vara på den djupa delen av bassängen så en måste trampa vatten för kung och fosterland hela tiden. De har ju sina “muskler” så de flyter tryggt men som vuxen är det bara att trampa på. Bra benträning får en tänka.

På kvällen bakade vi pizza och körde picknick i vardagsrummet. Bra och lugn avslutning på en busfylld dag.

Och så kom långfredagen. Äldsta bonusen och Magnus var ute på en sån där Pokémonrunda i byn, minstingen ville verkligen inte ut så jag stannade hemma med honom. Och fick städat lite. Påskstädat om en så vill. Var några dagar sedan vi pysslade och jag har hittat glitter lite överallt sen

dess och ja, det var ju min ide och mitt glitter så jag kände att det var mitt ansvar att få bort det från golv och väggar.. Och möbler.. Även om jag älskar glitter så är det kanske inte så kul att hitta i kläder och mat om vi säger så..

Nåväl, Magnus och bonusen kom hem efter en stund med en överraskning – ett veganskt påskägg till mig! De hade gått runt på ICA och letat smågodis och choklad som jag kan äta och fyllt ett påskägg. Så otroligt fint. Bölade lite över den fina gesten faktiskt. Kan liksom inte hindra mig själv ibland – blir så glad att jag gråter. Lite som att all kärlek och trygghet jag har här blir överväldigande. Som att det svämmar över i hjärtat. Smörigt – I know – men det är precis så det känns många gånger. Jag och Magnus är ju båda känslomänniskor och kan ibland komma av oss i vardagen och bara bli tårögda av lycka. För det är lite som en saga. Att vi hittade tillbaka till varandra efter så många åt isär.. Sjukt säger kanske någon. Så logiskt och självklart egentligen säger vi.

Efter att jag fått mitt fina ägg fick kidsen gå på sin äggjakt här hemma. Påskharen kommer nämligen med äggen men vi får gömma äggen med hjälp av ledtrådar som barnen sen ska lösa. Och de var snabba kan jag lova. Alla blir väl duktiga på gåtor när ett påskägg hägrar vid mållinjen 😉

Nu ska vi fortsätta fira påsk i det lugnaste och mysigaste tempo vi kan tänka oss. Fredagsmys deluxe helt enkelt <3

För ett år sedan satt jag i huset i Halland och kände hur allt höll på att braka rakt åt skogen. Allt var bara tungt och tufft. Inget var roligt eller kul. Efter en veckas ledighet med sportlov och massa kul träning borde ju energin och lusten vara på topp. Men allt var bara mörkt.12622460_10153207070801105_8423090884487314398_o

Jag minns den dagen så otroligt dåligt. Mitt minne på FB var att jag firade 10 år som rökfri, en bedrift jag firade varje år iom mormors födelsedag. Förra året skulle hon fyllt 84..

Natten var för jävlig. Alla mörka tankar och allt självhat kom i sån enorm kraft att jag inte fick luft. Och det var brytpunkten. Jag blev inlagd och började bli behandlad för min depression. Och ett år senare kan jag (nästan helt) nyktert se tillbaka på hur allt blev som det blev. Och mycket av det har jag bearbetat i samtal med läkare och psykologer. Och jag är på rätt väg.

10325776_10153308511941105_3417401011170251557_n

Det som har hänt i mitt liv har helt klart speglat mina val och mina tankar. Mobbing och utanförskap skapar ju otrygghet oavsett hur mycket kärlek du får i hemmet och av din familj. Och otryggheten skapar självhat and so on and on. Nu säger jag inte att alla som utsätts för mobbing kommer bli så sjuka som jag, men för mig var de små elaka orden och handlingarna som knivar som skar sönder mig mer och mer för varje år. Till sist går det inte längre att bära på allt.

Men nog om det – det var inte alls det jag skulle skriva om. Nej, jag ska prata om vad som hjälpt mig otroligt mycket de senaste veckorna – mitt i allt kaos. 20298_10153276866356105_606151772684756408_n

För det var kaos. Att gå från tvåsamhet och äktenskap med Daniel till att bli sambo med Magnus och bonusmamma i en familj var (och är fortfarande) en galen omställning. Och är det något jag är usel på så är det förändringar jag inte kan planera för. Kontrollbehov och allt det där. Men det har gått bra. Mycket tack vare Magnus och hans förmåga att nå mig när paniken börjar göra sig påmind. Visst, ibland behöver jag min medicin men oftast räcker det med att prata och få hjälp att sätta ord på det som händer mig. Nu mår jag så här – varför mår jag så här? Hur ska jag ta mig ur detta? Varför hamnade jag i dessa tankar igen? Hur ska jag göra för att undvika detta i framtiden? Är detta något jag kan jobba på eller är det något jag måste acceptera att jag inte kan påverka?

Att prata. Hitta orden. Det jag jobbat med hela året. Kanske hela mitt vuxna liv. Orden. Jag har börjat hitta dem.

 

I början av min sjukskrivning så låg mycket fokus på att få mig att överleva. För det var så sjuk jag var. Att bli inlagd räddade livet på mig. Och länge låg fokus just på överlevnad. Klara mig igenom dagarna och försöka fungera någorlunda normalt. Gick bra vissa dagar, mindre bra andra dagar. Rent åt skogen många dagar. Och jag blev inlagd igen. Och då började läkarna prata om utredningar. För att se om min depression är något mer. Kanske är depressionen ett uttryck för något annat.

Och jag har väntat och väntat. Inledningsvis var jag allt för sjuk för en utredning, läkarna förklarade att jag hade fått alla diagnoser i boken. Och med alla mediciner i kroppen kunde varken jag eller läkare veta vad som var mina tankar och vad som var medicinens inverkan i mitt tankesätt.

Men nu… Med mindre mediciner i kroppen och många timmars samtal så är jag redo. Och står först i kön för utredning. Äntligen!

En av sakerna som jag pratat mycket med min psykolog om är mitt flyktbeteende, jag har nämnt det innan och kommer säkert komma tillbaka till ämnet igen. Jag har ett väldigt tydligt flyktbeteende och det har format mycket av den jag är och vart jag är i livet. Och jag kan inte med säkerhet säga när det startade. Men jag minns tydligt hur det skapat både problem och möjligheter för mig.

Jag flyr när jag inte orkar. Ganska naturligt egentligen. Jag slåss tills jag inte orkar slåss mer och då flyr jag från situationen istället. Gärna till en ny situation som kanske kommer visa sig skapa samma typ av beteende igen. Men jag är medveten om det.

När jag mötte Magnus för snart 18 år sedan var jag redan inne i cirkeln. Fly och landa, fly och landa. Det som skilde sig från alla andra tillfällen var att jag vid 15 års ålder inte hade orken att fly på det sättet. Jag flydde verkligheten med sprit och dumheter, dåliga fysiska möten och allt för mycket självdestruktiva tankar. Jag mådde inte bra när jag var 15.. Det var nog runt den här tidpunkten som mitt första möte med psyk inträffade. I flera veckor var jag tvingad att gå och prata med skolpsykologen eftersom lärarna snappade upp mitt självdestruktiva beteende. Och så blev jag ju mobbad. Så jag fick samtalshjälp. Istället för att mobbarna fick ett slag på fingrarna. 

Att bli utnyttjad och använd blev en vardag. Att sitta själv med en cigg i munnen på raster var inte ovanligt. Missförstå mig rätt här – jag hade bekanta på min skola. Folk jag stod ut med och som liksom inte störde mig allt för mycket. Det var en dubbel kamp – å ena sidan ville jag absolut inte vara som alla andra, å andra sidan ville jag bara vara omtyckt och passa in i grupperna på skolan.

Men jag hade mina vänner utanför skolan. Karin kom in som en röd vind tillsammans med Otto och SSU blev min räddning när jag var runt 14. Jag hittade gemenskap och vänner, folk som tänkte som jag, folk som inte tryckte ner andra, folk som ville skapa förändring och rädda världen precis som jag. Men jag visste inte vem jag var.

Jag fortsatte låta personer använda min kropp och mitt intellekt för egen vinning samtidigt som jag protesterade och slogs för alla människors rätt till sina kroppar och tankar. Jag kunde inte greppa att jag hade ett eget värde, att jag hade rätt till mig själv, att min kropp var min och ingen annans.

Och då… En kall kväll i Helsingborg. Thåström på scen, jag och Karin med nitar i publiken. Tuffa som fan. Hårda som sten. Så jäkla punk. Och vi träffade ett gäng killar från Perstorp. Och åter igen försökte jag skapa ett värde genom min kropp. Åter igen skrev jag manus för min egen sorg och smärta. Precis som vanligt. Men jag kom aldrig till slutet på det manuset. För mitt i andra akten – där jag i vanliga fall skulle börja med självhat och det destruktiva – då träffade jag Magnus.

Det kanske låter konstigt, det är lite skumt, men jag hängde med Magnus bror när vi träffades första gången. Och det mötet ledde till ett telefonsamtal. Som blev ytterligare ett samtal. Och ett till. Och ett till. Tills jag åkte till Perstorp. Och allt bara stämde. Och för första gången kände jag att mitt värde som person inte låg i min kropp eller vad jag förväntades göra med den. Mitt värde låg i den jag var. Hur jag var. Att jag var. Mina tankar hade plötsligt ett större värde än min kropp. Och min kropp var min. Ingen annans. Jag hade rätt till den, jag hade rätt till njutning och glädje.

Tiden med Magnus var galen. Vi levde så mycket på så kort tid. Vi brände ljuset från båda hållen och älskade så passionerat att allt annat försvann. Och med en åldersskillnad på 9 år så insåg vi nog båda, mest Magnus som ändå var 24 vid tidpunkten, att detta skulle ta död på oss. Vi skulle inte klara detta. Vi gick sönder. Vi gjorde slut.

 

Vi fortsatte prata då och då på MSN. Jag försökte på olika barnsliga sätt göra honom svartsjuk och inse sitt misstag. Dumt dumt dumt. Istället blev avståndet mellan oss större och större. En dag var avståndet för stort och all kontakt tog slut. Och jag föll in i mitt destruktiva beteende igen. Trots att jag levde med Otto försökte jag hitta mitt värde och andras godkännande i min kropp. Jag lät mig utnyttjas och luras (aldrig av Otto – Otto är bäst). Jag förlorade mig själv igen. Glömde bort allt jag lärt mig. Och fortsatte utveckla mitt flyktbeteende.

12 år fick jag och Otto tillsammans innan flykten var ett faktum. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen som blivit vår vardag. Och jag valde att fly. Till en annan.

Flykten var snabb. Den var hård. Den var brutal. Och ändå hade vi nog det ändå på känn båda två. För vi hade blivit två andra personer. Två vänner istället för ett gift par. Och när jag inte lyckades förklara min sorg och ilska så valde jag att fly.

Nästa flykt skedde bara några månader senare. Jag fick åter igen panik och kände inte igen mig själv. Och då träffade jag Daniel. Den flykten var inte lika snabb. Inte lika brutal. Jag flyttade hem till föräldrarna och sen vidare till Stockholm. Jag försökte hitta mig själv i storstaden med allt brus som kunde störa de allt mer tunga tankarna. Vad var mitt värde?

I 4 år hade jag och Daniel en eller annan typ av relation. Vänner, särbo, sambo, särbo, gifta.. Och nu tror nog många att det var flyktbeteendet som kickade in igen. Att jag inte hittade mig själv och därför valde att fly till första bästa person som visade lite intresse för mig. Men nej. Det var ingen flykt. Det var ingen ny. Det var inget okänt.

Det var som att komma hem för första gången på 18 år.

Och nu sitter jag här i Perstorp. Hemma. Med Magnus och två bonuskids. Två kids som jag känner att jag skulle göra allt för. Två underbart galna ungar som kommer och myser med oss på morgonen. En kallar mig spontant mamma ibland. Två barn jag kommer få gå på fotboll med. Få tvinga upp på morgonen så de inte blir sena till skolan. Få se på skolavslutningar. Se växa upp.

Om det har gått snabbt? Inte för oss. I 18 år har vi mentalt förberett oss för denna stunden. Utan att haft kontakt har vi följt varandra i sociala medier och alltid haft koll på den andre. Känt en längtan. En saknad.

 

Och jag känner mig äntligen komplett. Jag har hittat mitt värde. Jag har hittat mig själv. Jag har hittat hem.

 

Vinter17 (Kent)

Vissa saker kostar mer
än vad någon kan tänka sig
Vissa saker har man i sig
Andra får man lära sig
Tror min värld är helt perfekt
Men beter oss som små svin direkt
Chanser kommer, chanser går
Men våra murar bara växer

Jag vill inte vara den som bara ställer krav
Jag vill inte vara den som bara ger sig av
Jag vill inte vara den som tar och aldrig ger
Jag vill vara något större, något mer

Gör fel, gör om, gör rätt
Vem sa att det är lätt
Gör fel, gör om, gör rätt
Det finns inget annat sätt

Åh, Nej, nej, nej, nej.
När ska jag lära mig

Inget är mer värt än vänskap
Kärlek inget är mer värt
Det är så lätt att kasta bort
Glömma vem man är
Hemligheter har vi alla
Men sanning kommer alltid fram
Chansen som jag aldrig tog
Det jag ångrar mest av allt

Jag vill inte vara den som bara ställer krav
Jag vill inte vara den som bara ger sig av
Jag vill inte vara den som tar och aldrig ger
Jag vill vara något större, något mer

Den 1/1 valde jag att adressändra. Jag har ju flyttat. Beslutet om att skiljas är ju taget. Varför tvinga Daniel att behöva ta emot min post och mina räkningar när jag inte är där? Varför tvinga in honom i en roll där hans möjlighet till återhämtning och läkning skadas varje gång posten kommer? Nej, den typen av person vill jag inte vara. Jag vill inte skapa smärta. Jag vill inte delta i drama. Jag vill inte bråka.

 

När jag och Daniel tog steget för att skilja oss var det på ett lugnt och samlat sätt. Vi hade under en period haft det väldigt tufft och hade utvärderingar på vårt äktenskap med jämna mellanrum. Efter varje snack, där vi båda fick ta upp vad vi ansågs behövde jobbas på och vad som vi var nöjda med, satte vi upp nya delmål för vårt liv tillsammans. Det kunde vara allt i från att jag ville ha mobilfritt i sovrummet till att Daniel kände att han mådde dåligt över sin trötthet. Vi tog varje punkt och pratade om den, belyste från olika vinklar och försökte alltid hitta en lösning. Jag vill ha mobilfritt – det går inte eftersom det kan larma i stallen. Alltså kollar vi inte mobilerna i sängen innan vi ska sova. Daniel var trött – vi fixade läkartid för att se så han fick i sig all näring som hans väldigt fysiska arbete kräver. Enkla lösningar på saker som tyngde.

En av sakerna vi alltid var så stolta över i vår relation var vår öppenhet gentemot varandra. Om en kände sig trött eller låg var det ok att säga ifrån och då också få den hjälp eller det stöd som behövdes för att orka med resten av dagen. Jag kan inte ens minnas hälften av gångerna som vi ringt varandra under jobbiga dagar bara för att få höra att det är ok att må skit där och då. Det är ok att inte orka gå ut ikväll. Det är ok att beställa en pizza istället för att ställa sig med matlagning. Vi, jag och Daniel, hade ett bra och öppet äktenskap på den punkten. Och det kommer jag alltid vara tacksam för och ta med mig in i framtiden.

En annan sak vi stolt delade var våra sociala sidor. Vi är båda väldigt glada i att umgås med både släkt och vänner. Vi har lätt till skratt och en förmåga att få folk att känna sig bekväma. Ja, det kanske låter som skryt, men vi är den typen av människor som folk tyr sig till. Har alltid varit så och kommer säkert förbli. Och när två  människor av samma typ möts så kommer det bli en härlig smäll. För båda är öppna och samtidigt villiga att lyssna.

När jag och Daniel möttes för nästan 4 år sedan var det verkligen inte kärlek vid första ögonkastet. Det var nyfikenhet och fascination. Vi var båda i relationer men ingen mådde väl så bra på den platsen vi befann oss i livet. Och i varandra hittade vi en ny typ av trygghet och vänskap. Något större och djupare än vi var bekanta med sen innan.. Och det tog inte så lång tid innan den tryggheten blev kärlek. Och därmed starten på vår relation.

 

Ja, det låter nästan som en saga i mina öron. Vännerna som inser att de älskar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar.. Tyvärr var det ju så att vi kommer från två väldigt olika världar (hej Romeo och Julia haha).. Jag kommer från en familj där politik, utbildning och alla människors lika värde är grundpelarna för uppväxten. Att förstå att alla inte har samma möjlighet att göra precis allt. Daniel kommer från en släkt med lantbrukare som är beroende av många yttre faktorer som de inte kan rå på alls. Mjölkpriser, lagar, väder – inget som vi vanliga dödliga fixar i ett nafs. Men vi försökte förstå varandras bakgrund och varandras verkligheter. Jag åkte traktor. Daniel åt vegetarisk kost. Ge och ta.

Men jag märkte snabbt att jag gav mer och mer. Jag valde bort drömmen om Stockholm, inte en, utan två gånger på denna tiden. Jag försökte passa in i mallen som fanns vid Daniels sida. Jag försökte vara någon annan än mig själv.

Jag har försökt förklara denna upplevelsen men hittar inte rätt ord. Det närmaste jag kommit en bra förklaring är att livet är fyrkanten som ska passa in i den allt för lilla cirkeln som är jag. Det går nästan men om jag fortsätter trycka kommer jag gå sönder.. Och det var ju det som hände. Jag gick sönder.

När jag föll ihop den natten satt jag länge med en hög starka tabletter framför mig. 16 stycken olika morfinpreparat. Jag googlade på överdoser och riskerna att kombinera de olika tabletterna, för det värsta som kunde hända där och då var att jag skulle överleva. Och alla svaren var samma – ja det var mycket. Ja det var farligt. Men nej, jag skulle inte dö. Kanske bli  medvetslös. Kanske hamna i koma om allt ville sig illa (eller bra som jag såg det då).

Jag valde att väcka Daniel. Berätta om tabletterna. Berätta om paniken. Berätta om smärtan. Och senare samma dag blev jag för första gången akut inlagd på psyk i Halmstad. Och när min resa mot att hitta mig själv igen påbörjades så inleddes nog också Daniels väg bort från sig själv.

 

Vägen tillbaka har varit enormt tuff. Inte minst eftersom jag inte vetat vem det är jag ska hitta tillbaka till. Är det personen jag var innan jag gick sönder- hon som gav och gav och gav men aldrig tillät sig själv att ge till sig själv? Eller skulle jag hitta tillbaka till personen jag var i Stockholm? Hon som var ute och festade så hårt att hon gick barfota hem genom stan mitt i vintern? Eller skulle jag försöka passa in en annan mall? Någon annan persons förväntningar? Vem fan skulle jag nu vara?

Och jag har varit vilsen. Väldigt väldigt vilsen. Fram till för 4 veckor sedan lite drygt. När jag plötsligt hittade mig själv. På ett ögonblick var jag hemma i mig själv. Jag kände igen mig själv. Jag kunde riktigt höra hur ljuset gick upp för mig. På en sekund var allt det onda, all ångest, allt tvivel på mig själv borta. Poff!

Och då började nästa tuffa resa. Att försöka förstå vad som hänt.

Det som kan vara viktigt att veta i allt detta är att jag och Daniel hade satt upp en deadline på vårt äktenskap. Var det inte bättre vid nyår skulle vi gå skilda vägar. Och jag hade nog redan börjat inse att det skulle bli så. Ingen av oss mådde bra i relationen och det märktes, inte minst på hur vi gång på gång prioriterade bort varandras sällskap. Vi sågs nästan aldrig, samtalen på telefon blev kortare och med mindre och mindre kärlek i rösterna. Ingen av oss gjorde det medvetet, men vi såg inte längre på varandra med kärlek. Det var vänskap. Det var oro för den andre. Det var sympati i tuffa tider. Men inget vi skulle kunna fortsätta bygga vårt äktenskap på.  Vi gled ifrån varandra och jag insåg det. Kanske för sent. Kanske i precis rätt tid. Så varför kastade vi in handduken i mellandagarna då?

Jag hade träffat en annan. Jag hade mött the one. Igen. Och det slog till som en jävla käftsmäll. 

Jag planerade inte att bli kär i en annan person. Jag planerade inte att välja bort livet med Daniel. Jag valde inte känslorna som kom tillbaka den där dagen för 4 veckor sedan. För de kom tillbaka. Efter 17 år kom Magnus in i mitt liv igen. Mannen jag snokat efter i alla år. Personen som jag saknat, som jag inte vågat ta kontakt med.

Jag och Magnus hittade tillbaka direkt. Hittade hem i varandras närvaro och insåg ganska så omgående att vi inte ville vara utan den andre. Där satt jag i ett hus i Halland med make och hund och bara kände mig så fel. Jag passade ju inte in där! Den förbaskade fyrkanten var på väg att ta sönder mig igen! Den stora skillnaden den här gången var att jag nu hade orden för mina känslor. Det jag kämpat med i alla dessa månader var plötsligt inte svårt. Orden fanns ju där precis framför mig.

Jag berättade för Daniel den 25/12. Kanske inte den bästa dagen på året egentligen, men jag orkade inte dölja min förmåga att använda ord längre. Jag klarade inte av att vara tyst en enda sekund till. Jag behövde vara ärlig, både mot Daniel och mot mig själv. Jag var inte längre samma trötta Cecilia som alla känt till den sista tiden. Jag var Cecilia.

Och vi tog en paus. Jag försvann i 2 dygn. Och kom tillbaka helt säker. Jag skulle fortsätta vara Cecilia. Inte den lilla cirkeln som hela tiden skulle formas om till något hon inte var. Att låta min egna kraft forma mig. Att inte längre bli formad till oigenkännlighet.

Vi bestämde oss för att skiljas som vänner.

Daniel är och förblir min vän. En person jag alltid kommer älska och alltid kommer se upp till. Han är så enormt talangfull och snäll. Givmild och trevlig. En av de bästa personerna jag känner.

 

 

 

 

Jag är en vuxen person. Jag får köra bil och rösta. Jag får handla på systemet och skriva på kontrakt. Jag är betrodd med dessa saker – saker som kan påverka andras liv ganska mycket faktiskt.

Så därför blir jag lite förbannad när jag blir så omyndigförklarad i min sjukdom. Att det helt plötsligt finns massa experter och en väldig massa åsikter om hur jag ska leva. Hur jag ska hantera situationer. Hur  mycket jag ska orka..

Jag har (äntligen) börjat dansa igen. Cirka 4 timmar i veckan kommer jag få ledas och jobba mig trött. Jag ska få svettas och bli “trött på riktigt”… 4 timmar.. På en vecka..

Hur kan det inte vara en bra sak? Varför ska det ifrågasättas om jag orkar, om jag kan, om jag klarar det. Och varför ska frågorna ställas med den tysta innebörden “klarar du det borde du väl klara av att jobba”…

4 timmar i veckan. En halv arbetsdag uppdelat på 2 tillfällen. Det orkar jag. För jag samlar energi och mod de andra timmarna på veckan. Samlar kraft och energi för att orka göra något som jag, läkare och psykolog tror är bra för mig. Något som alla verkar tycka är bra för mig.

Så varför kan jag inte få njuta av dessa timmar, utan skuldkänslor eller ångest för att jag inte kan prestera som förr… Hur kan någon jämföra det som ger mig livsglädje med lathet? För det är så det känns när frågorna (och blickarna) kommer..

  • “åh så du orkar dansa?”
  • “ska ni iväg? Orkar du det?”
  • “så skönt det måste vara att få lugn och ro och läsa lite”
  • “Ska du till XX igen? Är det andra gången denna veckan som du lämnar huset?”
  • “Får du verkligen dricka?”

 

Ja nu ställs kanske inte frågorna så – men undertonen är där.. Som deprimerad ska du vara håglös, trött, tyst, hemma och inte vilja göra något. Du ska ligga hemma och krama kudden när du inte gråter i duschen. Du ska tappa aptiten och lusten, du ska sluta skratta och sluta gå ut på krogen.. Du ska i princip pausa ditt liv.

Jag har varit sjuk länge nu, jag blev inlagd den 29/2 men hade mått dåligt en bra bit innan allt ställdes på sin spets. Det är mer än 6 månader som jag gått hemma och försökt hitta orden och känslan på mina tankar. Alla dessa mörka hatiska tankar om mig själv. Jag har försökt mycket för att inte fastna hemma – jag har försökt träna, träffa folk, måla, läsa, åka på små turer… Men varje gång så går jag lite för hårt ut – jag ska börja träna varje dag! Och så missar jag en dag och självhatet byggs på ännu mer.. Och det blir inte bättre med alla dessa frågor och synpunkter som (i mina ögon) omyndigförklarar mig..

Jag om någon vet väl att jag inte kan dricka mer än 1-2 glas vin på en kväll (och då menar jag såklart inte varje kväll utan nån gång ibland) – för jag har ju självklart pratat med både läkare och psykolog om detta. De skulle inte säga att det kan vara ett bra sätt för mig att få släppa kontrollen och slippa alla hjärnspöken för en kväll om det inte vore medicinsk säkert. Jag litar på min läkare – hon litar på mig. Jag tar prover på mina värden med jämna mellanrum och nej – det är inget fysiskt fel med mig. Nej jag super inte. Nej jag trappar inte kontrollen.

Jag vet att det sticker i ögonen – men ibland orkar jag träffa vänner men inte röja i trädgården. Ibland får jag mer energi av att städa huset än att gå på en middag. Ibland kommer du inte förstå varför jag vill och orkar gå ut en kväll men inte orkar tömma diskmaskinen. Och vet du vad – ibland fattar inte jag heller.. Men jag har lärt mig att ett rent hem ger mig energi – jag kan må bra av att få röja upp ordentligt och ha det rent och fint. Men ibland orkar jag inte göra det rent och fint. Så då mår jag dåligt över att jag mår dåligt och inte orkar göra något som jag vet att jag kommer må bra av i längden. 

Det stavas ENERGI. Vissa saker ger energi, vissa saker tar. En del situationer kan ladda mig totalt medans andra kan dränera mig helt. Att få vara en person i mängden kan vara lika påfrestande som givande – allt beror på situationen. Och jag vet när jag inte klarar mer. Då tar jag mig hem. Då blir jag tyst. Då drar jag mig tillbaka.

Du kanske inte märker det – men jag är inte lika mycket med i samtal som jag var förr – jag orkar helt enkelt inte hålla koll på vad som sägs. Jag nickar och ler men många gånger orkar jag inte fokusera. Och det är samma sak här hemma.. Jag orkar inte fokusera.

Det tar lång tid för mig att läsa eftersom jag måste vila skallen så ofta.

Jag orkar inte se hela (nya) filmer för det kräver för mycket koncentration.

Jag lyssnar på samma skiva om och om igen för då kan jag leva mig in i känslan istället för att behöva fundera på vad texten innebär.

 

Jag är myndig. Jag känner mig själv. Jag vet att jag är sjuk. Och jag börjar lära mig hur jag ska hantera allt.

Tro inte för en sekund att detta är mysigt eller som en ledighet – jag vaknar utmattad och somnar utmattad. Jag sover dåligt och jag orkar en bråkdel av det som förväntas i vanliga livet. Jag vill inget annat än jobba – vara en del av vardagen och få känna mig nyttig.

Men just nu går det inte. Vem vet – om en månad kanske medicinerna har börjat göra mer verkan och jag kan fokusera. Men tro mig när jag säger att jag inte vill detta – jag vill inte leva så här. Så snälla – sluta behandla mig som en idiot. Som någon som inte kan kontrollera sitt liv. Som inte är mogen nog att  ta beslut själv.

Sluta omyndighetsförklara mig!

Jag äter ju en hel del mediciner för tillfället. En del för min ångest och en del för min depression. Det är lite av ett problem samtidigt som det är en del av lösningen. För jag behöver tabletterna för att inte gå under helt. Samtidigt som tabletterna gör mig oerhört seg i kropp och knopp och på så sätt hindrar mig från att komma igång vissa dagar. Gårdagen var en sån dag. Tog mig till samtalet på morgonen men sen var det en evighetslång dag. Jag var trött men rastlös. Varm och sömnig men kunde inte somna. Hela dagen kändes som ett långt straff. Vid 6 snåret (på kvällen) fick jag nog och körde ner till Ängelholm för att våldgästa Otto. Jag behövde komma ut. Jag behövde träffa folk. Och det var först på kvällen som jag kände mig redo att köra bil…

Idag ringde läkaren i Laholm och sa att jag ABSOLUT INTE fick ta de nya medicinerna som jag ordinerades på psyk tillsammans med mediciner jag redan åt. De skulle göra mig helt groggy och trött..

Och kan ni gissa – idag har jag varit slö och groggy. Sovit och ätit. Det är allt jag orkat.

Nu hoppas vi att medicin #2 snabbt går ur kroppen så jag kan engagera mig lite i livet imorgon. Och på lördag – då ska vi ju faktiskt på bröllop.

 

Det är lite jobbigt det här med medicinerna. En läkare säger A, en annan läkare säger B.. Ibland känner jag mig som en liten försökskanin som ska behöva prova allt innan de bestämmer sig. Och ja, det är klart att det behöver testas – alla svarar inte lika bra på samma tabletter eller samma dos… Men just nu – denna torsdag när jag bara vill sova och sova och sova – då känns testperioden ganska så rutten…

Jag gillar verkligen personen jag pratar med varje vecka. Hen kommer med mycket bra tankar om hur jag som person inte alls gör eller känner fel saker – utan jag kan bara inte ignorera eller sortera händelser som en frisk person.. Många gånger när jag förklarar hur jag mår, när jag är som mest nere, tittar hen på mig med ett lugn och säger “Detta är inte du Cecilia, detta är sjukdomen som pratar”.. Så sant. Många gånger har jag svårt att distansera mig från sjukdomen och den blir liksom en del av mig – istället för att vara den svårborttvättade oljehinnan runt mitt jag som den egentligen är.

Jag är inte sjukdomen. Sjukdomen är inte jag.

Det jag som existerar just nu är sjukt.

Inte förstört.

Inte förlorat.

Bara gömt långt där inne under sjukdomens svarta obekväma filt.

 

Jag går som sagt till den här personen en gång i veckan för att analysera, bearbeta och frigöra mig själv från sjukdomen. Och många gånger kommer det upp saker till ytan som jag kanske inte har tänkt på. Saker som format mig och gjort att jag är jag. Små kommentarer eller hinder som har lett mig in på den väg som fått mig att utvecklas på det sätt jag gjort.

  • Att alltid vara vårdande.
  • Att alltid försöka vara alla till lags.
  • Att alltid oroa sig för alla i umgänget – har de allt de behöver, mår de dåligt, fryser de, är maten god, har de kul etc etc…
  • Att, oavsett situation, utgå från att jag är jobbig för någon att umgås med (inte så konstigt kanske med tanke på hur många som slutat umgås med mig efter att en respektive börjat se mig som hot istället för vän – tröttsamt det där)
  • Aldrig sätta mig själv i centrum eller i första hand
  • Tänka att alla som är trevliga mot mig bara luras eller skämtar

Det är jobbigt att hata sig själv på det sättet som jag faktiskt gör. Det tar så enormt mycket på krafterna. Det är inte som när en är irriterad på en annan person och kan gå ifrån situationen som uppstått. Med självhat är du alltid delaktig och grunden för den sorg och frustration du känner.

Så i måndags sa terapeuten åt mig att göra saker som är roliga. Att jag som sjuk har rätt att ta semester från min sjukdom när jag kan. Att ligga på gräsmattan med sommar i P1 på högsta volym är helt ok. Att åka och spela minigolf och ta ett glas vin är helt ok. Att ta mig ut för att dansa är helt ok. För jag har rätt till semester. Rätt att ladda mina batterier precis som alla andra (som då har semester).

Det kanske låter så banalt och självklart för några av er. Men för mig var detta lite som en uppenbarelse.

Jag behöver alltså INTE ha dåligt samvete när jag väl mår bra och orkar göra något?

En helt svindlande tanke för en som får dåligt samvete för i princip allt hon gör eller tänker. Jag behöver inte be om ursäkt till någon om jag orkar ta mig till Vejbystrand för en kväll med vin och dans på stranden. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag vill gå ut en lördag och dansa helt galet. Jag behöver inte må dåligt över att ha en bra stund – eller för den delen – en bra dag!

 

Sen innebär ju detta inte att mitt dåliga samvete kommer försvinna huxflux. Men tanken att jag inte måste känna skam – den börjar så smått växa i mitt hjärta..

Tanken var att vi skulle köra igång med bebisverkstaden igen efter sommaren. En IVF har vi kvar och det är vårt sista (fria) försök här i Sverige. Jag har googlat insemination i Danmark och adoption till förbannelse kan vi ju tillägga. För om vår IVF skulle gå åt skogen behöver vi en backup.

Hela sommaren har jag laddat för höstens IVF och gjort en mental lista på vilka saker som ska förändras här hemma (kost och dylikt) för att våra chanser skulle maxas. Jag har läst rapporter och forskning, jag har sökt och läst om vad som kan försämra chanserna. Jag har levt för att vi ska försöka igen. Snart.

Och så kom beskedet från RMC (malmö).. De tycker vi ska vänta. Vänta ett tag tills jag mår bättre. Tills jag slipper alla mediciner. Tills jag är mer stabil och kan hantera ett eventuellt misslyckat IVF…

Jag förstår logiken. Jag är inte dum. Men jag går sönder av tanken på att behöva vänta till mars(!!!!) för vårt nästa försök. Vi ska nämligen till USA nästa sommar och ja, du kan/bör/får inte flyga som höggravid. Dessutom vore det skönt att inte vara allt för stor när jag ska stå där som tärna till vackra Emma (lillebrors fästmö). Så det är nu i september eller mars som gäller för att jag ska kunna flyga över.

Mars alltså.. Nästan ett helt år.. 8 månader av sorg för det som inte kan ske än.