Mitt liv i ett nötskal

Mors dag.. Denna underbara dag då vi hyllar mammor runt om i landet. Denna dag som för många är fylld med kärlek och små fina gåvor från barnen. En dag som gör så oerhört ont i oss som kämpar..

Dagen innan mors dag, den 28/5, är det ofrivilligt barnlösas dag. En dag för alla oss som kämpar och gråter varje månad när det inte tagit sig. Igen. Och en dag att uppmärksamma alla som kämpar och all forskning som görs för att alla vi som kämpar ska få hjälp eller svar på varför det inte går.

Vi har valt att vänta med IVF till hösten, eller till jag mår bra. Det är ett otroligt jobbigt men sunt beslut. Och även om jag vet att det krävs hjälp för att vi ska kunna bli (biologiska) föräldrar så gör varje mens ont på så många fler sätt än enbart det fysiska. Varje månad blir vi påminda om att vi inte kan bli föräldrar huxflux…

Hösten känns plötsligt så långt bort men ändå så skrämmande nära. För så fort vi når hösten och vår IVF är det all in som gäller. Vi får ett försök och thats it. Det går inte att komma ifrån alla tankar på vad som kan gå fel och hur vi ska klara av att hantera ännu ett misslyckat försök. Och dagar som denna, dagar när alla verkar fira eller bli firade, då kommer tankarna ännu mer och gör ännu mer ont.

Det är inte att jag missunnar någon sina barn eller sin graviditet – det är bara det att jag just nu knappt kan hantera alla mina känslor och min känsla av att vara en misslyckad kvinna. Jag har fått 4 chanser med perfekta förutsättningar – varför vill inte min kropp? Varför blir inte vi föräldrar?

Idag hyllar jag min fantastiska mamma. Min fantastiska syster. Min underbara mormor och farmor.

Nästa år hoppas jag bara att jag också får vara en i det gänget. Det gänget som lyckats få ett mirakel.

Det började med ännu en sömnlös natt. En natt utan sömn men så massa ångest. Tankarna som bara går runt runt och inte kan ge mig en sekund att andas. Att kvävas av sina egna tankar – sin egen hjärna – sitt eget hjärta.

Att ha så mycket ångest att en är rädd för att somna – tänk vad som kan hända när en sover – och därför håller sig vaken för att överleva..

Idag var jag och tog prover för att se att de nya medicinerna inte är skadliga. En får sitta i väntrummet i 15 minuter för att kroppen ska lugna sig och proverna bli mer korrekta. För mig är det tvärt om. Väntan ger mig ångest. Tänk om jag blir bortglömd? Tänk om jag inte slappnar av ordentligt så proverna ändå blir dåliga? Tänk om. Tänk om. Tänka om… Pulsen höjs. Jag svettas. Trycket över bröstet. Smärtan i hjärtat. Andningen blir knas… Hela kroppen gör sig redo för flykt. Lite som att min kropp inte kan skilja på riktig fara och ångest – kroppen reagerar ju på samma sätt…

Idag har jag sovit och läst. Nu hoppas jag på en natt med sömn så morgondagen kan bli lite mer normal. För dessa negativa dagar krossar mig totalt. De ger mer skugga än ljuset över de fina dagarna. Och det är då jag inser exakt hur sjuk jag faktiskt är…

Idag tog jag ett svårt beslut. Jag ska inte vara med på den show som jag längtat efter i flera månader. Jag ska inte stå på scen och dansa i slutet av maj. Jag kommer sitta i publiken och antagligen ångra mitt beslut lite. Men jag orkar inte. Jag klarar inte av stressen över att vara perfekt på 20 dagar. Och jag är väldigt lättat nu när jag beslutat mig för att inte stressa fram en styrka jag just nu inte har.

Jag kommer göra saker som får mig att må bra. Inte göra saker som förväntas av mig. Lättare sagt än gjort. Men det är ett steg i rätt riktning att jag ens orkar komma fram till detta.

Ibland är det svårt att hålla koll på vilken dag jag lever i.. När en är hemma och utan rutiner som separerar dagarna så är det lätt att det blir en stor röra av allt..

Men idag är det söndag. 1:a maj. Det ska vi fira.

Sista dagen i april. Valborg. För några år sedan hetsade jag nog lite med det där med umgänge på dagar som den här. I år är vi 4 som beställer pizza och kommer elda upp lite skräp. Inte så stort. Inte så mycket. Inte så sent.

Jag var hos läkaren i torsdags och fick då i läxa att skriva upp två bra saker med varje dag. Som en liten dagbok med små saker som jag uppskattat under dagen, allt från att jag orkat äta till att jag skrattat en massa. Två saker per dag..

Torsdagen bjöd på två fina saker – jag tatuerade mig och jag lunchade med Otto..

Fredagen blev svårare. Jag städade och fick tvättat en hel del från resan. Så det får bli två saker.

Lördagen håller ju fortfarande på men jag har orkat vara med i stallen idag och vi ska fira valborg – det är ju faktiskt två saker…

Imorgon är det 1:a maj och jag ska följa med till Torekov och lyssna på maken och resten av BåstadBjäre musikkår- det borde räknas som en stor bra sak tycker jag 🙂

Jag var iväg. Till plats utan bra nät. Utan möjlighet att vara uppkopplad hela tiden. Och det var både skönt och frustrerande. Frustrerande att inte kunna hålla kontakt. Skönt att inte vara kontaktbar. Lite blandade känslor alltså.

Hur var då resan?

En natt fick jag ta sömntablett för att få ro i själen. Flera dagar utan extra medicin. Men mycket sömn. Nästan 10 timmar varje natt. Somnade vid 9… Vaknade vid 8.. Helt underbart.

Och träningen? Nja, jag låg sjuk stora delar av resan. Ont i halsen, snuvig och febrig.. Så istället för massa dans blev det ett vattenjympapass och ett flexpass. Det var allt jag orkade med. Det var allt som gick att genomföra. Fysiskt var jag helt utmattad över att gå i backar och att bara existera. Psykiskt var det bättre de flesta dagar. Men det var tungt…

Mycket ledig tid ger en mycket tid att fundera och grubbla. Men också att leta svar eller kanske hitta rätt fråga att ställa sig själv. Och jag kom nog lite närmare ett svar – och en fråga.

Bildbomb kommer senare.

När sjukskrivningens förlängning var ett faktum bokade jag en resa med hjälp av mamma. En vecka på Fuertuventrua och Playitas. En vecka med träning och sol. En vecka med mamma och Eddie. En vecka utan krav men med målet att få igång orken igen. Väcka kroppen och låta alla underbara endorfiner fylla kroppen igen. Det blir dagar med både vila och svett. Hotellet erbjuder träning- det är det folk åker dit för – och det finns en massa

Inleda dagen med yoga - jatack!

Inleda dagen med yoga – jatack!

danspass som jag vill prova på. Dans, yoga och styrkepass är det jag siktat in mig på. Och det lär inte bli svårt att hitta något att göra – det erbjuds typ 10 olika pass per dag… Så om jag kommer hem utan minst 10 timmars träning i kroppen har jag nog misslyckats med att läsa på ordentligt 😉

 

Men självklart kommer jag slappa också – en resa utan lite solbränna känns ju bortkastad kan jag känna. Och det verkar finnas väldigt fina pooler och stränder vid vårt hotell. Jag hoppas verkligen att jag lyckas slappna av när jag är iväg så här. Våga släppa kontrollen och bara vara. Kanske lyckas somna utan hjälp från medicin och klara av att gå en hel dag utan panik och ångesttankar.

Men samtidigt – våga släppa taget om vad jag vill ska hända, släppa tanken om allt jag vill uppnå med resan. För som ni märker lägger jag enorma krav på mig själv med resan – jag ska ju bli fri där nere! Och det kommer jag ju inte bli. Jag kommer inte bli magiskt frisk över en vecka i solen. Och det måste jag lära mig att det är ok… Jag har tillåtelse att bara vara och försöka ta mig igenom varje dag…

Ljud.. När jag har dagar som den här är ljud och stök det värsta som finns. Mobilen ligger avstängd. Tv och radio – avstängda. Datorns läten är för mycket mellan ljusglimtarna och stängs av när den inte används.

Jag som annars älskar att ha musik på när jag är hemma och försöker samla ihop alla delarna… Jag vill inte ens tänka på musik just nu…

Idag orkar jag inte något alls.. Det är dagar som denna som får mig att verkligen uppskatta dagar som i måndags – då hade jag på musik nästan hela dagen.. Utan att gå sönder själv.

Igår när jag kom hem så tog jag in all post. Reklam reklam reklam reklam och så ett litet kuvert adresserat till mig.. Gissa om tårarna var nära…

12967538_10153380098656105_4148760219542045021_o

Det är de små sakerna i livet som ger mest genomslag tror jag. Som ett kort från alla mina fd kolleger uppe i Stockholm. Att få all den kärleken via några små ord i en så fin gest. Jag är så tacksam över möjligheterna jag fick i Stockholm och speciellt att jag fick lära känna så fina personer som de på Klara Södra..

SAKNAR ER!

Onsdag och lite grått väder. Och det är som om jag märker av det redan innan jag vaknat. Kroppen är tung. Skallen fylld med bomull och orken är lika med noll. Noll längtan. Noll vilja. Noll noll noll…

13010875_10153381169961105_441124655658952535_n

Tisdagen bjöd på sol – det betyder vila i solen och p3 dokumentär i högtalarna…

Jag har haft två bra dagar. Måndagen var riktigt bra, jag kände igen mig själv och fick liksom ork och vilja att bli frisk.

Gårdagen var ok. Jag orkade inte så mycket. Viljan hade dalat lite men jag tog mig igenom dagen och nådde mitt dagsmål – att ta mig till Jossamikas och vara med på dansklasserna. Jag gjorde det! Typ…

För jag fick sätta mig ner under första klassen. Så yr i skallen och tung i kroppen. Musklerna ville inte alls samarbeta. Och pulsen rusade. På de andra två klasserna hade jag nog insett min dagsstatus. Jag var bara med när det övades koreografi och vi gick igenom stegen för våra 4 danser.

6 veckor har jag varit borta från dansen. Och det känns i kroppen.

Men jag är nöjd – jag klarade mycket med av korren än jag hade trott och i helgen har jag hyrt in fröken Z så hon kan lära mig alla steg jag fumlar med just nu 🙂

Så… Dålig dag idag men med framtidsplaner så jag slipper fastna i ångesttankar runt sånt jag kan lösa. Det känns fint. Bara 10.000.000 andra saker att ha ångest för nu…