vikt och liv

att få komma hem till huset. hem till hunden. hem till maken. hem till föräldrarna. hem till syskonen. hem till verkligheten.

Å ena sidan – äntligen får jag ta hand om mig själv och leva livet igen.

Å andra sidan- hur kan de tycka att jag ska klara av att ta hand om mig själv igen?

12898282_10153336128231105_131300592691801005_o

Livet är ganska konstigt egentligen. Men det är väl lite av tjusningen. Att det händer saker som gör att vi får känna olika saker. Uppleva känslorna och verkligen få ta del av allt i verkligheten. Det är så många olika känslor som ska hanteras. Så många intryck som ska sorteras och bearbetas. Det är så många tankar som inte borde få ta upp tid och kraft men som så lätt tar över och totalt sänker humör, känslor, självförtroende och livsglädje… Hur tusan ska en klara allt? Hur tusan ska en orka allt? Och hur tusan ska en ta sig ut ur det?

Jag gick totalt sönder och många undrar vad som egentligen hände… Och tro mig, hade jag haft en blekaste aning om vad som fick det att bli för mycket så skulle jag berätta – mest för att själv få bearbeta och gå vidare.
Jag har mina aningar. Men jag vet inte vad som hände. Men jag orkade inte längre. Jag sov inte, jag åt inte, jag orkade inte le. Jag ville helt enkelt inte mer. Ville ingenting. Orkade ingenting..

Nu ska jag jobba med mig själv. Hitta tillbaka. Hitta lugnet. Hitta och orka ta kraft mot alla dumma tankar och situationer. För jag mår ju fortfarande dåligt. Jag har inte magiskt blivit frisk och kry. Jag orkar fortfarande knappt ta mig igenom dagarna. Trots att jag är hemma och har familj och kärlek i mängder runt mig. Jag är trött. Jag är trasig. Jag är inte mig själv. Och jag måste hitta Cecilia. Hitta den glada tjejen. Hitta tjejen med ork och vilja..

Så vad gör jag nu då? 

Jag är utskriven från PIVA/avdelning 19. Jag är sjukskriven på heltid ett tag till. Läkaren tror inte jag kommer orka jobba på heltid innan hösten. Jag ska ta det lugnt. Jag ska vila.

 

Sen jag kom hem innan påsk har jag möblerat om ett rum, letat tapeter, planerat inredning och letat möbler som en tok. Jag har städat uteplatsen och jag har städat i huset. Jag har försökt tvätta så allt ska vara rent och jag har försökt mig på att gå långa rundor med Sandy. Jag har sökt jobb och försökt planera upp sommaren. Och våren. Kanske lite av hösten. Och kanske lite av nästa sommar..

Det är svårt att bryta ett mönster som är så…. så otroligt mycket av ens identitet.. Frågan är ju vad som kom först – hönan eller ägget. Stressen och utbrändheten eller depressionen.. Läste en kort artikel om utbrändhet och kände att det stämde in så galet mycket på mig. Men jag tänker att punkt 4 är lite annorlunda för mig – för det är depressionen som är dominerande i mitt fall. Dåliga tankar och självdestruktiva funderingar som tar all min kraft. Och samtidigt vill jag vara alla till lags.. Hatar att jag fick så många att må så dåligt på grund av mig.. För det är så jag kan känna. Att min depression och min extrema handling var lite besvärligt för mina nära och kära. Att jag är lite i vägen. Lite av ett problem. Lite jobbig och svår att hantera. Och det är ju sjukt att tänka så. Att de som älskar dig mest skulle se dig som ett hinder för sina egna liv och välmående…

Så.. Vem kraschar då? Enligt artikeln är det följande punkter som tillsammans ger några av oss så mycket ångest att vi inte kan andas. Att vi får panik av hur pulsen rusar. Att få panik av mycket ljud helt plötsligt. Att nästan falla ihop av ångest när en måste prestera..

1. Det drabbar de starka.

Enligt stressexperter är det högpresterande personer med mycket ansvar och stora inre resurser som oftast blir drabbade. De ställer höga krav på sig själva, och upplever att omvärlden alltid förväntar sig det bästa av dem. Vanligt är att de drabbade är vidareutbildade och/eller sitter på höga positioner på sin arbetsplats – det är nämligen de människorna som ofta kämpar FÖR hårt. “Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt så länge”, säger experten.12747499_10153257664861105_4977663086248696020_o

2. Det drabbar de omtänksamma.

Människor som alltid tänker på andra istället för sig själva drabbas oftare av utmattningssyndrom. De är godhjärtade, men har börjat tycka att det känns egoistiskt att fokusera på sig själva istället för någon annan. Av den anledningen tar de inte hänsyn till sina egna problem, behov eller känslor – och med det, blir de helt utmattade psykiskt.img_2304.jpg

3. De har svårt att säga nej

Punkt 1 och 2 (att sätta stor press på sig själv och att alltid bortprioritera sig själv) brukar oftast även kopplas ihop med att inte kunna säga nej till andra. Man tar på sig alldeles för mycket ansvar, ska lösa andra människors problem – stora som små – och när man aldrig säger nej till dessa förfrågningar, tar all tid och ork slut.
10325776_10153308511941105_3417401011170251557_n

4. Det är inte depression

Även fast det finns många likheter mellan utmattningssyndrom och depression, så finns det saker som skiljer dem. Som exempel: medan deprimerade människor ‘ger upp’ helt när de känner sig övermannade, så brukar de med utmattningssyndrom bara bli frustrerade och arga på livet – och försöka fortsätta kämpa sig förbi det, även fast deras kropp egentligen inte orkar. Med det sagt så är det inte ovanligt att många blir deprimerade till följd av utmattningen, men det är två olika saker.20151203_100039_759.jpg

5. Lösningen är att fokusera på sig själv

Det kan låta enkelt för en frisk person, men att lägga sin energi på att ta hand om sig själv är både väldigt svårt och väldigt viktigt om du har utmattningssyndrom. Prioritera ditt eget välmående och fyll på dina inre resurser. Lär dig att sätta gränser, att säga nej, och att våga be om hjälp. Och jobba på att sova ordentligt – det är det viktigaste för att kunna påbörja en avstressning.20298_10153276866356105_606151772684756408_n

 

Nu ska vi grilla korv. Och ångesten för hur de andra ska se på mig ikväll är total och river i kroppen. Får hjärtat att missa slag och tårarna att fylla ögonen.

En dag i taget. En fin tanke i taget. Ett leende per dag och en bra tanke per timme. Det är mina mål just nu…

Jag försöker lova mig själv att inte vikthetsa. Att inte se på min kropp som något som ska formas om eller minskas. Att istället se min kropp som ett verktyg. Mitt verktyg. Att jag är mitt eget verktyg. Och må bra i den jag är. Så som jag är, oavsett hur jag är.

Men jag är ju skitusel på detta. Jag tänker på min vikt på tok för ofta. Ser på min kropp med negativa ögon och en ibland nästan hatisk attityd. Jag klämmer här, drar där, spänner där och sminkar över här. Jag lägger ju på tok för mycket tid på att tänka på hur jag skulle kunna se ut om jag bara..

Men ibland älskar jag min kropp. I långa perioder. Då njuter jag av att vara stark och smidig. Jag är stolt över min kropp och vad den kan göra.

Tror dock jag vet vad allt beror på. IBS. Jag har fortfarande perioder då min IBS blommar upp och gör kroppen, speciellt magen, svullen och öm. Jag blir trött och orkar liksom inte ens fejka ett leende. Och så är magen svullen. Hur het känner en sig då? När alla kläder sitter lite fel. När byxorna sitter åt. Eller när en är “platt” på morgonen men svullnar upp flera storlekar under dagen. Då mina vänner, då får en hata lite.

Eller som idag när jag har mens. Svullen men ändå ganska ok med min kropp. Tills jag skulle klä på mig “riktiga” kläder (strumpbyxor och klänning). Oj som jag hatade. Det gjorde ont. Det satt inte bra. Och jag kände mig så fet.!

Hur sjukt är inte det? Att gå från nöjd till förtvivlad på mindre än 30 sekunder. På grund av ett par strumpbyxor (som dessutom satt bra men lite lågt).

 

Hur tar en sig ur det dåliga bemötandet mot sin egen kropp?

(frågar hon som äter chips. men hon har ju mens så då är allt förlåtet)

Ibland kommer det som ett brev på posten – sockerfall. Börjar skaka, blir yr, nästan lite förvirrad och trött. Ibland hjälper det med ett kex. Ibland en isglass. Nån gång med juice eller läsk. Obehagligt och tröttsamt. Speciellt när en är själv.
Men nu börjar det gå över, höll i sig nästan 20 minuter men det var bara de sista 10 jag behövde lägga mig ner. Haha kanske hade det gått över snabbare om jag hade lagt mig direkt.

Efterklok och allt det där; )

Tanke: berätta och blogga om att jag ska köra en runda med bara soppor.
Utfall: kommer väl bli världsbäst på en fejk it til you make it.

Alltså magen!. Kroppen överlag just nu! Det vill liksom inte fungera. Ibland tänker jag att min IBS har väntat och liksom “sparat sig” för att nu komma och ge mig all världens problem samtidigt. Ont, svullen och illamående om vartannat. Kanske är bra att låta systemet vila lite tänker jag. Kaffe, the och soppor.
Yeay..

Ångest för vikten
Ångest för kroppen
Ångest för träningen som uteblir
Ångest för jobb som inte löser sig
Ångest för kläder som sitter fel
Ångest för trötthet trots sömn
Ångest för allt som köps
Ångest för allt en inte har

Suck.

Jag har ont. Det gör ont. Det gör ibland *piiip* ont. Musklerna letar sig fram tillsammans med nervbanor som varken vet ut eller in verkar det som.

Det gör ont.

Jag försöker hålla igång kroppen, “det är bra för kroppen att jobba lite”. Men det blir bakslag. Det gör ont. Jag blir trött…

Igår kom en ny smärta – långt ner på höger sida. Innan har smärtat varit ganska så envis högt upp på höger sida. Men nu var det långt ner på höger sida. Under svullnaden. Där de verkar ha sytt mest. En bit ifrån min nya navel. Jag fick så ont att jag övervägde att bara lägga mig på golvet och skrika lite. Det blir inte bättre, men det känns bättre.

Idag insåg jag däremot en sak; jag ska inte ha dåligt samvete för att jag sitter hemma nu. Det har gått 2 ynka veckor sen de skar upp hela min mage, drog ut tarmen och sen sydde fast den mot buken. Jag läker fortfarande. Jag har ont. Och nu slutar jag stressa fram en läkning. Nu slutar jag bära tyngre än jag borde. Och nu slutar jag be om ursäkt för att jag ber om ännu en veckas sjukskrivning!

image

Utan de här hade jag inte klarat av att vara hemma från sjukhuset kan jag lova..,

Jag väger mig väldigt sällan, jag går på känsla och på hur mina kläder sitter. När jag köper nytt så märker jag om min ‘vanliga‘ stl inte sitter bra eller inte. Och det borde ju räcka om man nu mår bra och så. Nu på morgonen skulle jag väga mig och bröt ihop när jag såg vad deras våg visade – 4 kilo mer än jag trott/ vad jag vägde sist. Och då har jag minskat i vikt. Kläderna hänger på mig och alla byxor är för stora. Om jag nu vet detta, varför blir jag då så förstörd av några siffror på en våg? Speciellt när jag vet att man ska hålla sig till en och samma våg och att den inte ska ha flyttats och allt det där.
Nu längtar jag inte efter mat längre..

Jag är en smart person så jag använder mig av Firefox och adblock på min dator = noll och nada jobbig reklam på tex Facebook. Därför får jag lite av en chock när jag lånar någon annans dator eller av andra anledningar måste använda mig av en annan webläsare – det är så sjukt mycket riktad reklam. Överallt.

Men spam till min blogg är inte så riktad eller bra. De senaste 40 har handlat om bantning och olika preparat för att öka viktminskningen. Fel forum – fel person – fel tillvägagångssätt. Vill jag gå ner i vikt (vilket jag inte vill) så kommer det vara med den enkla ekvationen kalorier in/energi ut. Det funkar för mig så länge jag äter mina mediciner. Smidigt och bra helt enkelt.

Och mycket mycket billigare!

Många i världen lägger enormt mycket tid på att inte äta, även kallat att banta. Många tvingar i sig mat de inte tycker om, eftersom någon berättat för media om hur bra de mår.
Samtidigt svälter folk. Är det bara jag som blir trött?