Tanken var att vi skulle köra igång med bebisverkstaden igen efter sommaren. En IVF har vi kvar och det är vårt sista (fria) försök här i Sverige. Jag har googlat insemination i Danmark och adoption till förbannelse kan vi ju tillägga. För om vår IVF skulle gå åt skogen behöver vi en backup.

Hela sommaren har jag laddat för höstens IVF och gjort en mental lista på vilka saker som ska förändras här hemma (kost och dylikt) för att våra chanser skulle maxas. Jag har läst rapporter och forskning, jag har sökt och läst om vad som kan försämra chanserna. Jag har levt för att vi ska försöka igen. Snart.

Och så kom beskedet från RMC (malmö).. De tycker vi ska vänta. Vänta ett tag tills jag mår bättre. Tills jag slipper alla mediciner. Tills jag är mer stabil och kan hantera ett eventuellt misslyckat IVF…

Jag förstår logiken. Jag är inte dum. Men jag går sönder av tanken på att behöva vänta till mars(!!!!) för vårt nästa försök. Vi ska nämligen till USA nästa sommar och ja, du kan/bör/får inte flyga som höggravid. Dessutom vore det skönt att inte vara allt för stor när jag ska stå där som tärna till vackra Emma (lillebrors fästmö). Så det är nu i september eller mars som gäller för att jag ska kunna flyga över.

Mars alltså.. Nästan ett helt år.. 8 månader av sorg för det som inte kan ske än.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *