Jag gillar verkligen personen jag pratar med varje vecka. Hen kommer med mycket bra tankar om hur jag som person inte alls gör eller känner fel saker – utan jag kan bara inte ignorera eller sortera händelser som en frisk person.. Många gånger när jag förklarar hur jag mår, när jag är som mest nere, tittar hen på mig med ett lugn och säger “Detta är inte du Cecilia, detta är sjukdomen som pratar”.. Så sant. Många gånger har jag svårt att distansera mig från sjukdomen och den blir liksom en del av mig – istället för att vara den svårborttvättade oljehinnan runt mitt jag som den egentligen är.

Jag är inte sjukdomen. Sjukdomen är inte jag.

Det jag som existerar just nu är sjukt.

Inte förstört.

Inte förlorat.

Bara gömt långt där inne under sjukdomens svarta obekväma filt.

 

Jag går som sagt till den här personen en gång i veckan för att analysera, bearbeta och frigöra mig själv från sjukdomen. Och många gånger kommer det upp saker till ytan som jag kanske inte har tänkt på. Saker som format mig och gjort att jag är jag. Små kommentarer eller hinder som har lett mig in på den väg som fått mig att utvecklas på det sätt jag gjort.

  • Att alltid vara vårdande.
  • Att alltid försöka vara alla till lags.
  • Att alltid oroa sig för alla i umgänget – har de allt de behöver, mår de dåligt, fryser de, är maten god, har de kul etc etc…
  • Att, oavsett situation, utgå från att jag är jobbig för någon att umgås med (inte så konstigt kanske med tanke på hur många som slutat umgås med mig efter att en respektive börjat se mig som hot istället för vän – tröttsamt det där)
  • Aldrig sätta mig själv i centrum eller i första hand
  • Tänka att alla som är trevliga mot mig bara luras eller skämtar

Det är jobbigt att hata sig själv på det sättet som jag faktiskt gör. Det tar så enormt mycket på krafterna. Det är inte som när en är irriterad på en annan person och kan gå ifrån situationen som uppstått. Med självhat är du alltid delaktig och grunden för den sorg och frustration du känner.

Så i måndags sa terapeuten åt mig att göra saker som är roliga. Att jag som sjuk har rätt att ta semester från min sjukdom när jag kan. Att ligga på gräsmattan med sommar i P1 på högsta volym är helt ok. Att åka och spela minigolf och ta ett glas vin är helt ok. Att ta mig ut för att dansa är helt ok. För jag har rätt till semester. Rätt att ladda mina batterier precis som alla andra (som då har semester).

Det kanske låter så banalt och självklart för några av er. Men för mig var detta lite som en uppenbarelse.

Jag behöver alltså INTE ha dåligt samvete när jag väl mår bra och orkar göra något?

En helt svindlande tanke för en som får dåligt samvete för i princip allt hon gör eller tänker. Jag behöver inte be om ursäkt till någon om jag orkar ta mig till Vejbystrand för en kväll med vin och dans på stranden. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag vill gå ut en lördag och dansa helt galet. Jag behöver inte må dåligt över att ha en bra stund – eller för den delen – en bra dag!

 

Sen innebär ju detta inte att mitt dåliga samvete kommer försvinna huxflux. Men tanken att jag inte måste känna skam – den börjar så smått växa i mitt hjärta..

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This blog is kept spam free by WP-SpamFree.