Jag är en vuxen person. Jag får köra bil och rösta. Jag får handla på systemet och skriva på kontrakt. Jag är betrodd med dessa saker – saker som kan påverka andras liv ganska mycket faktiskt.

Så därför blir jag lite förbannad när jag blir så omyndigförklarad i min sjukdom. Att det helt plötsligt finns massa experter och en väldig massa åsikter om hur jag ska leva. Hur jag ska hantera situationer. Hur  mycket jag ska orka..

Jag har (äntligen) börjat dansa igen. Cirka 4 timmar i veckan kommer jag få ledas och jobba mig trött. Jag ska få svettas och bli “trött på riktigt”… 4 timmar.. På en vecka..

Hur kan det inte vara en bra sak? Varför ska det ifrågasättas om jag orkar, om jag kan, om jag klarar det. Och varför ska frågorna ställas med den tysta innebörden “klarar du det borde du väl klara av att jobba”…

4 timmar i veckan. En halv arbetsdag uppdelat på 2 tillfällen. Det orkar jag. För jag samlar energi och mod de andra timmarna på veckan. Samlar kraft och energi för att orka göra något som jag, läkare och psykolog tror är bra för mig. Något som alla verkar tycka är bra för mig.

Så varför kan jag inte få njuta av dessa timmar, utan skuldkänslor eller ångest för att jag inte kan prestera som förr… Hur kan någon jämföra det som ger mig livsglädje med lathet? För det är så det känns när frågorna (och blickarna) kommer..

  • “åh så du orkar dansa?”
  • “ska ni iväg? Orkar du det?”
  • “så skönt det måste vara att få lugn och ro och läsa lite”
  • “Ska du till XX igen? Är det andra gången denna veckan som du lämnar huset?”
  • “Får du verkligen dricka?”

 

Ja nu ställs kanske inte frågorna så – men undertonen är där.. Som deprimerad ska du vara håglös, trött, tyst, hemma och inte vilja göra något. Du ska ligga hemma och krama kudden när du inte gråter i duschen. Du ska tappa aptiten och lusten, du ska sluta skratta och sluta gå ut på krogen.. Du ska i princip pausa ditt liv.

Jag har varit sjuk länge nu, jag blev inlagd den 29/2 men hade mått dåligt en bra bit innan allt ställdes på sin spets. Det är mer än 6 månader som jag gått hemma och försökt hitta orden och känslan på mina tankar. Alla dessa mörka hatiska tankar om mig själv. Jag har försökt mycket för att inte fastna hemma – jag har försökt träna, träffa folk, måla, läsa, åka på små turer… Men varje gång så går jag lite för hårt ut – jag ska börja träna varje dag! Och så missar jag en dag och självhatet byggs på ännu mer.. Och det blir inte bättre med alla dessa frågor och synpunkter som (i mina ögon) omyndigförklarar mig..

Jag om någon vet väl att jag inte kan dricka mer än 1-2 glas vin på en kväll (och då menar jag såklart inte varje kväll utan nån gång ibland) – för jag har ju självklart pratat med både läkare och psykolog om detta. De skulle inte säga att det kan vara ett bra sätt för mig att få släppa kontrollen och slippa alla hjärnspöken för en kväll om det inte vore medicinsk säkert. Jag litar på min läkare – hon litar på mig. Jag tar prover på mina värden med jämna mellanrum och nej – det är inget fysiskt fel med mig. Nej jag super inte. Nej jag trappar inte kontrollen.

Jag vet att det sticker i ögonen – men ibland orkar jag träffa vänner men inte röja i trädgården. Ibland får jag mer energi av att städa huset än att gå på en middag. Ibland kommer du inte förstå varför jag vill och orkar gå ut en kväll men inte orkar tömma diskmaskinen. Och vet du vad – ibland fattar inte jag heller.. Men jag har lärt mig att ett rent hem ger mig energi – jag kan må bra av att få röja upp ordentligt och ha det rent och fint. Men ibland orkar jag inte göra det rent och fint. Så då mår jag dåligt över att jag mår dåligt och inte orkar göra något som jag vet att jag kommer må bra av i längden. 

Det stavas ENERGI. Vissa saker ger energi, vissa saker tar. En del situationer kan ladda mig totalt medans andra kan dränera mig helt. Att få vara en person i mängden kan vara lika påfrestande som givande – allt beror på situationen. Och jag vet när jag inte klarar mer. Då tar jag mig hem. Då blir jag tyst. Då drar jag mig tillbaka.

Du kanske inte märker det – men jag är inte lika mycket med i samtal som jag var förr – jag orkar helt enkelt inte hålla koll på vad som sägs. Jag nickar och ler men många gånger orkar jag inte fokusera. Och det är samma sak här hemma.. Jag orkar inte fokusera.

Det tar lång tid för mig att läsa eftersom jag måste vila skallen så ofta.

Jag orkar inte se hela (nya) filmer för det kräver för mycket koncentration.

Jag lyssnar på samma skiva om och om igen för då kan jag leva mig in i känslan istället för att behöva fundera på vad texten innebär.

 

Jag är myndig. Jag känner mig själv. Jag vet att jag är sjuk. Och jag börjar lära mig hur jag ska hantera allt.

Tro inte för en sekund att detta är mysigt eller som en ledighet – jag vaknar utmattad och somnar utmattad. Jag sover dåligt och jag orkar en bråkdel av det som förväntas i vanliga livet. Jag vill inget annat än jobba – vara en del av vardagen och få känna mig nyttig.

Men just nu går det inte. Vem vet – om en månad kanske medicinerna har börjat göra mer verkan och jag kan fokusera. Men tro mig när jag säger att jag inte vill detta – jag vill inte leva så här. Så snälla – sluta behandla mig som en idiot. Som någon som inte kan kontrollera sitt liv. Som inte är mogen nog att  ta beslut själv.

Sluta omyndighetsförklara mig!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *