Den 1/1 valde jag att adressändra. Jag har ju flyttat. Beslutet om att skiljas är ju taget. Varför tvinga Daniel att behöva ta emot min post och mina räkningar när jag inte är där? Varför tvinga in honom i en roll där hans möjlighet till återhämtning och läkning skadas varje gång posten kommer? Nej, den typen av person vill jag inte vara. Jag vill inte skapa smärta. Jag vill inte delta i drama. Jag vill inte bråka.

 

När jag och Daniel tog steget för att skilja oss var det på ett lugnt och samlat sätt. Vi hade under en period haft det väldigt tufft och hade utvärderingar på vårt äktenskap med jämna mellanrum. Efter varje snack, där vi båda fick ta upp vad vi ansågs behövde jobbas på och vad som vi var nöjda med, satte vi upp nya delmål för vårt liv tillsammans. Det kunde vara allt i från att jag ville ha mobilfritt i sovrummet till att Daniel kände att han mådde dåligt över sin trötthet. Vi tog varje punkt och pratade om den, belyste från olika vinklar och försökte alltid hitta en lösning. Jag vill ha mobilfritt – det går inte eftersom det kan larma i stallen. Alltså kollar vi inte mobilerna i sängen innan vi ska sova. Daniel var trött – vi fixade läkartid för att se så han fick i sig all näring som hans väldigt fysiska arbete kräver. Enkla lösningar på saker som tyngde.

En av sakerna vi alltid var så stolta över i vår relation var vår öppenhet gentemot varandra. Om en kände sig trött eller låg var det ok att säga ifrån och då också få den hjälp eller det stöd som behövdes för att orka med resten av dagen. Jag kan inte ens minnas hälften av gångerna som vi ringt varandra under jobbiga dagar bara för att få höra att det är ok att må skit där och då. Det är ok att inte orka gå ut ikväll. Det är ok att beställa en pizza istället för att ställa sig med matlagning. Vi, jag och Daniel, hade ett bra och öppet äktenskap på den punkten. Och det kommer jag alltid vara tacksam för och ta med mig in i framtiden.

En annan sak vi stolt delade var våra sociala sidor. Vi är båda väldigt glada i att umgås med både släkt och vänner. Vi har lätt till skratt och en förmåga att få folk att känna sig bekväma. Ja, det kanske låter som skryt, men vi är den typen av människor som folk tyr sig till. Har alltid varit så och kommer säkert förbli. Och när två  människor av samma typ möts så kommer det bli en härlig smäll. För båda är öppna och samtidigt villiga att lyssna.

När jag och Daniel möttes för nästan 4 år sedan var det verkligen inte kärlek vid första ögonkastet. Det var nyfikenhet och fascination. Vi var båda i relationer men ingen mådde väl så bra på den platsen vi befann oss i livet. Och i varandra hittade vi en ny typ av trygghet och vänskap. Något större och djupare än vi var bekanta med sen innan.. Och det tog inte så lång tid innan den tryggheten blev kärlek. Och därmed starten på vår relation.

 

Ja, det låter nästan som en saga i mina öron. Vännerna som inser att de älskar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar.. Tyvärr var det ju så att vi kommer från två väldigt olika världar (hej Romeo och Julia haha).. Jag kommer från en familj där politik, utbildning och alla människors lika värde är grundpelarna för uppväxten. Att förstå att alla inte har samma möjlighet att göra precis allt. Daniel kommer från en släkt med lantbrukare som är beroende av många yttre faktorer som de inte kan rå på alls. Mjölkpriser, lagar, väder – inget som vi vanliga dödliga fixar i ett nafs. Men vi försökte förstå varandras bakgrund och varandras verkligheter. Jag åkte traktor. Daniel åt vegetarisk kost. Ge och ta.

Men jag märkte snabbt att jag gav mer och mer. Jag valde bort drömmen om Stockholm, inte en, utan två gånger på denna tiden. Jag försökte passa in i mallen som fanns vid Daniels sida. Jag försökte vara någon annan än mig själv.

Jag har försökt förklara denna upplevelsen men hittar inte rätt ord. Det närmaste jag kommit en bra förklaring är att livet är fyrkanten som ska passa in i den allt för lilla cirkeln som är jag. Det går nästan men om jag fortsätter trycka kommer jag gå sönder.. Och det var ju det som hände. Jag gick sönder.

När jag föll ihop den natten satt jag länge med en hög starka tabletter framför mig. 16 stycken olika morfinpreparat. Jag googlade på överdoser och riskerna att kombinera de olika tabletterna, för det värsta som kunde hända där och då var att jag skulle överleva. Och alla svaren var samma – ja det var mycket. Ja det var farligt. Men nej, jag skulle inte dö. Kanske bli  medvetslös. Kanske hamna i koma om allt ville sig illa (eller bra som jag såg det då).

Jag valde att väcka Daniel. Berätta om tabletterna. Berätta om paniken. Berätta om smärtan. Och senare samma dag blev jag för första gången akut inlagd på psyk i Halmstad. Och när min resa mot att hitta mig själv igen påbörjades så inleddes nog också Daniels väg bort från sig själv.

 

Vägen tillbaka har varit enormt tuff. Inte minst eftersom jag inte vetat vem det är jag ska hitta tillbaka till. Är det personen jag var innan jag gick sönder- hon som gav och gav och gav men aldrig tillät sig själv att ge till sig själv? Eller skulle jag hitta tillbaka till personen jag var i Stockholm? Hon som var ute och festade så hårt att hon gick barfota hem genom stan mitt i vintern? Eller skulle jag försöka passa in en annan mall? Någon annan persons förväntningar? Vem fan skulle jag nu vara?

Och jag har varit vilsen. Väldigt väldigt vilsen. Fram till för 4 veckor sedan lite drygt. När jag plötsligt hittade mig själv. På ett ögonblick var jag hemma i mig själv. Jag kände igen mig själv. Jag kunde riktigt höra hur ljuset gick upp för mig. På en sekund var allt det onda, all ångest, allt tvivel på mig själv borta. Poff!

Och då började nästa tuffa resa. Att försöka förstå vad som hänt.

Det som kan vara viktigt att veta i allt detta är att jag och Daniel hade satt upp en deadline på vårt äktenskap. Var det inte bättre vid nyår skulle vi gå skilda vägar. Och jag hade nog redan börjat inse att det skulle bli så. Ingen av oss mådde bra i relationen och det märktes, inte minst på hur vi gång på gång prioriterade bort varandras sällskap. Vi sågs nästan aldrig, samtalen på telefon blev kortare och med mindre och mindre kärlek i rösterna. Ingen av oss gjorde det medvetet, men vi såg inte längre på varandra med kärlek. Det var vänskap. Det var oro för den andre. Det var sympati i tuffa tider. Men inget vi skulle kunna fortsätta bygga vårt äktenskap på.  Vi gled ifrån varandra och jag insåg det. Kanske för sent. Kanske i precis rätt tid. Så varför kastade vi in handduken i mellandagarna då?

Jag hade träffat en annan. Jag hade mött the one. Igen. Och det slog till som en jävla käftsmäll. 

Jag planerade inte att bli kär i en annan person. Jag planerade inte att välja bort livet med Daniel. Jag valde inte känslorna som kom tillbaka den där dagen för 4 veckor sedan. För de kom tillbaka. Efter 17 år kom Magnus in i mitt liv igen. Mannen jag snokat efter i alla år. Personen som jag saknat, som jag inte vågat ta kontakt med.

Jag och Magnus hittade tillbaka direkt. Hittade hem i varandras närvaro och insåg ganska så omgående att vi inte ville vara utan den andre. Där satt jag i ett hus i Halland med make och hund och bara kände mig så fel. Jag passade ju inte in där! Den förbaskade fyrkanten var på väg att ta sönder mig igen! Den stora skillnaden den här gången var att jag nu hade orden för mina känslor. Det jag kämpat med i alla dessa månader var plötsligt inte svårt. Orden fanns ju där precis framför mig.

Jag berättade för Daniel den 25/12. Kanske inte den bästa dagen på året egentligen, men jag orkade inte dölja min förmåga att använda ord längre. Jag klarade inte av att vara tyst en enda sekund till. Jag behövde vara ärlig, både mot Daniel och mot mig själv. Jag var inte längre samma trötta Cecilia som alla känt till den sista tiden. Jag var Cecilia.

Och vi tog en paus. Jag försvann i 2 dygn. Och kom tillbaka helt säker. Jag skulle fortsätta vara Cecilia. Inte den lilla cirkeln som hela tiden skulle formas om till något hon inte var. Att låta min egna kraft forma mig. Att inte längre bli formad till oigenkännlighet.

Vi bestämde oss för att skiljas som vänner.

Daniel är och förblir min vän. En person jag alltid kommer älska och alltid kommer se upp till. Han är så enormt talangfull och snäll. Givmild och trevlig. En av de bästa personerna jag känner.

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This blog is kept spam free by WP-SpamFree.