En av sakerna som jag pratat mycket med min psykolog om är mitt flyktbeteende, jag har nämnt det innan och kommer säkert komma tillbaka till ämnet igen. Jag har ett väldigt tydligt flyktbeteende och det har format mycket av den jag är och vart jag är i livet. Och jag kan inte med säkerhet säga när det startade. Men jag minns tydligt hur det skapat både problem och möjligheter för mig.

Jag flyr när jag inte orkar. Ganska naturligt egentligen. Jag slåss tills jag inte orkar slåss mer och då flyr jag från situationen istället. Gärna till en ny situation som kanske kommer visa sig skapa samma typ av beteende igen. Men jag är medveten om det.

När jag mötte Magnus för snart 18 år sedan var jag redan inne i cirkeln. Fly och landa, fly och landa. Det som skilde sig från alla andra tillfällen var att jag vid 15 års ålder inte hade orken att fly på det sättet. Jag flydde verkligheten med sprit och dumheter, dåliga fysiska möten och allt för mycket självdestruktiva tankar. Jag mådde inte bra när jag var 15.. Det var nog runt den här tidpunkten som mitt första möte med psyk inträffade. I flera veckor var jag tvingad att gå och prata med skolpsykologen eftersom lärarna snappade upp mitt självdestruktiva beteende. Och så blev jag ju mobbad. Så jag fick samtalshjälp. Istället för att mobbarna fick ett slag på fingrarna. 

Att bli utnyttjad och använd blev en vardag. Att sitta själv med en cigg i munnen på raster var inte ovanligt. Missförstå mig rätt här – jag hade bekanta på min skola. Folk jag stod ut med och som liksom inte störde mig allt för mycket. Det var en dubbel kamp – å ena sidan ville jag absolut inte vara som alla andra, å andra sidan ville jag bara vara omtyckt och passa in i grupperna på skolan.

Men jag hade mina vänner utanför skolan. Karin kom in som en röd vind tillsammans med Otto och SSU blev min räddning när jag var runt 14. Jag hittade gemenskap och vänner, folk som tänkte som jag, folk som inte tryckte ner andra, folk som ville skapa förändring och rädda världen precis som jag. Men jag visste inte vem jag var.

Jag fortsatte låta personer använda min kropp och mitt intellekt för egen vinning samtidigt som jag protesterade och slogs för alla människors rätt till sina kroppar och tankar. Jag kunde inte greppa att jag hade ett eget värde, att jag hade rätt till mig själv, att min kropp var min och ingen annans.

Och då… En kall kväll i Helsingborg. Thåström på scen, jag och Karin med nitar i publiken. Tuffa som fan. Hårda som sten. Så jäkla punk. Och vi träffade ett gäng killar från Perstorp. Och åter igen försökte jag skapa ett värde genom min kropp. Åter igen skrev jag manus för min egen sorg och smärta. Precis som vanligt. Men jag kom aldrig till slutet på det manuset. För mitt i andra akten – där jag i vanliga fall skulle börja med självhat och det destruktiva – då träffade jag Magnus.

Det kanske låter konstigt, det är lite skumt, men jag hängde med Magnus bror när vi träffades första gången. Och det mötet ledde till ett telefonsamtal. Som blev ytterligare ett samtal. Och ett till. Och ett till. Tills jag åkte till Perstorp. Och allt bara stämde. Och för första gången kände jag att mitt värde som person inte låg i min kropp eller vad jag förväntades göra med den. Mitt värde låg i den jag var. Hur jag var. Att jag var. Mina tankar hade plötsligt ett större värde än min kropp. Och min kropp var min. Ingen annans. Jag hade rätt till den, jag hade rätt till njutning och glädje.

Tiden med Magnus var galen. Vi levde så mycket på så kort tid. Vi brände ljuset från båda hållen och älskade så passionerat att allt annat försvann. Och med en åldersskillnad på 9 år så insåg vi nog båda, mest Magnus som ändå var 24 vid tidpunkten, att detta skulle ta död på oss. Vi skulle inte klara detta. Vi gick sönder. Vi gjorde slut.

 

Vi fortsatte prata då och då på MSN. Jag försökte på olika barnsliga sätt göra honom svartsjuk och inse sitt misstag. Dumt dumt dumt. Istället blev avståndet mellan oss större och större. En dag var avståndet för stort och all kontakt tog slut. Och jag föll in i mitt destruktiva beteende igen. Trots att jag levde med Otto försökte jag hitta mitt värde och andras godkännande i min kropp. Jag lät mig utnyttjas och luras (aldrig av Otto – Otto är bäst). Jag förlorade mig själv igen. Glömde bort allt jag lärt mig. Och fortsatte utveckla mitt flyktbeteende.

12 år fick jag och Otto tillsammans innan flykten var ett faktum. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen som blivit vår vardag. Och jag valde att fly. Till en annan.

Flykten var snabb. Den var hård. Den var brutal. Och ändå hade vi nog det ändå på känn båda två. För vi hade blivit två andra personer. Två vänner istället för ett gift par. Och när jag inte lyckades förklara min sorg och ilska så valde jag att fly.

Nästa flykt skedde bara några månader senare. Jag fick åter igen panik och kände inte igen mig själv. Och då träffade jag Daniel. Den flykten var inte lika snabb. Inte lika brutal. Jag flyttade hem till föräldrarna och sen vidare till Stockholm. Jag försökte hitta mig själv i storstaden med allt brus som kunde störa de allt mer tunga tankarna. Vad var mitt värde?

I 4 år hade jag och Daniel en eller annan typ av relation. Vänner, särbo, sambo, särbo, gifta.. Och nu tror nog många att det var flyktbeteendet som kickade in igen. Att jag inte hittade mig själv och därför valde att fly till första bästa person som visade lite intresse för mig. Men nej. Det var ingen flykt. Det var ingen ny. Det var inget okänt.

Det var som att komma hem för första gången på 18 år.

Och nu sitter jag här i Perstorp. Hemma. Med Magnus och två bonuskids. Två kids som jag känner att jag skulle göra allt för. Två underbart galna ungar som kommer och myser med oss på morgonen. En kallar mig spontant mamma ibland. Två barn jag kommer få gå på fotboll med. Få tvinga upp på morgonen så de inte blir sena till skolan. Få se på skolavslutningar. Se växa upp.

Om det har gått snabbt? Inte för oss. I 18 år har vi mentalt förberett oss för denna stunden. Utan att haft kontakt har vi följt varandra i sociala medier och alltid haft koll på den andre. Känt en längtan. En saknad.

 

Och jag känner mig äntligen komplett. Jag har hittat mitt värde. Jag har hittat mig själv. Jag har hittat hem.

 

Vinter17 (Kent)

Vissa saker kostar mer
än vad någon kan tänka sig
Vissa saker har man i sig
Andra får man lära sig
Tror min värld är helt perfekt
Men beter oss som små svin direkt
Chanser kommer, chanser går
Men våra murar bara växer

Jag vill inte vara den som bara ställer krav
Jag vill inte vara den som bara ger sig av
Jag vill inte vara den som tar och aldrig ger
Jag vill vara något större, något mer

Gör fel, gör om, gör rätt
Vem sa att det är lätt
Gör fel, gör om, gör rätt
Det finns inget annat sätt

Åh, Nej, nej, nej, nej.
När ska jag lära mig

Inget är mer värt än vänskap
Kärlek inget är mer värt
Det är så lätt att kasta bort
Glömma vem man är
Hemligheter har vi alla
Men sanning kommer alltid fram
Chansen som jag aldrig tog
Det jag ångrar mest av allt

Jag vill inte vara den som bara ställer krav
Jag vill inte vara den som bara ger sig av
Jag vill inte vara den som tar och aldrig ger
Jag vill vara något större, något mer

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *