För ett år sedan satt jag i huset i Halland och kände hur allt höll på att braka rakt åt skogen. Allt var bara tungt och tufft. Inget var roligt eller kul. Efter en veckas ledighet med sportlov och massa kul träning borde ju energin och lusten vara på topp. Men allt var bara mörkt.12622460_10153207070801105_8423090884487314398_o

Jag minns den dagen så otroligt dåligt. Mitt minne på FB var att jag firade 10 år som rökfri, en bedrift jag firade varje år iom mormors födelsedag. Förra året skulle hon fyllt 84..

Natten var för jävlig. Alla mörka tankar och allt självhat kom i sån enorm kraft att jag inte fick luft. Och det var brytpunkten. Jag blev inlagd och började bli behandlad för min depression. Och ett år senare kan jag (nästan helt) nyktert se tillbaka på hur allt blev som det blev. Och mycket av det har jag bearbetat i samtal med läkare och psykologer. Och jag är på rätt väg.

10325776_10153308511941105_3417401011170251557_n

Det som har hänt i mitt liv har helt klart speglat mina val och mina tankar. Mobbing och utanförskap skapar ju otrygghet oavsett hur mycket kärlek du får i hemmet och av din familj. Och otryggheten skapar självhat and so on and on. Nu säger jag inte att alla som utsätts för mobbing kommer bli så sjuka som jag, men för mig var de små elaka orden och handlingarna som knivar som skar sönder mig mer och mer för varje år. Till sist går det inte längre att bära på allt.

Men nog om det – det var inte alls det jag skulle skriva om. Nej, jag ska prata om vad som hjälpt mig otroligt mycket de senaste veckorna – mitt i allt kaos. 20298_10153276866356105_606151772684756408_n

För det var kaos. Att gå från tvåsamhet och äktenskap med Daniel till att bli sambo med Magnus och bonusmamma i en familj var (och är fortfarande) en galen omställning. Och är det något jag är usel på så är det förändringar jag inte kan planera för. Kontrollbehov och allt det där. Men det har gått bra. Mycket tack vare Magnus och hans förmåga att nå mig när paniken börjar göra sig påmind. Visst, ibland behöver jag min medicin men oftast räcker det med att prata och få hjälp att sätta ord på det som händer mig. Nu mår jag så här – varför mår jag så här? Hur ska jag ta mig ur detta? Varför hamnade jag i dessa tankar igen? Hur ska jag göra för att undvika detta i framtiden? Är detta något jag kan jobba på eller är det något jag måste acceptera att jag inte kan påverka?

Att prata. Hitta orden. Det jag jobbat med hela året. Kanske hela mitt vuxna liv. Orden. Jag har börjat hitta dem.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *