På Instagram finns nu en “utmaning” (hatar det ordet) där en ska göra ett kollage av bilder – en från 2010, en från 2014 och så en från 2017..Lite för att se hur en utvecklas kanske? Eller se hur en inte utvecklas? Jag vet inte. Jag gillar tanken på att jämföra men blir ändå lite.. rädd är fel ord men kanske orolig? Nervös?

För 2010 hade jag planer som jag verkligen inte har genomfört. Ibland för att jag inte haft möjlighet. Ibland för att jag insett att det inte var mina planer utan samhällets tankar om hur jag borde utvecklas. Svårt att skilja på ibland. 

 pluggade jag på för fullt på Campus i Helsingborg. Min efterlängtade kandidatexamen var inom synhåll och jag försökte hitta ett sätt att använda min kunskap utan att sälja min själ – svårare än jag trodde. Jag hade gjort min GBP året innan och rasade fortfarande i vikt. Jag landande på under 65 kilo ett tag och såg nästan sjuk ut. Jag tränade som en galning och lyssnade inte alls på vad kroppen sa åt mig – vilket gjorde att jag ofta blev småsjuk och hade svårt att behålla maten jag åt. Även om jag idag kan se tillbaka på bilderna och längta efter den smala slanka kroppen vet jag att det inte var bra för mig i längden. Jag kollapsade mer än en gång på grund av mitt låga blodtryck och min låga puls och det fick mig inlagd mer än en gång. Året därpå fick jag mitt första tarmvred som en komplikation av den snabba viktminskningen. Jag gifte mig på sommaren och trodde nog att allt var klart på ett sätt. Vi bodde i en bra lägenhet nära vänner och familj. Katterna mådde bra, Otto jobbade på. Men här nånstans förlorade vi varandra. Vi blev mer och mer som vänner som bodde under samma tak och i ett försök att laga det vi båda märkte var trasigt så shoppade vi. Mat och saker vi inte behövde. Två år senare skilde vi oss. Och även om jag sörjde hur vi “tappade bort varandra” är jag idag så lycklig över att vi faktiskt gjorde det. För idag är Otto en av mina bästa vänner och jag vet att både han och jag mår så enormt mycket bättre idag när vi är just vänner.

 var jag i Prag med Hjärnarpsrevyn och njöt av livet. Jag och Daniel hade varit tillsammans i lite mer än ett år och jag åkte mellan Stockholm och Halland. Först pluggade jag på Södertörn och i slutet av 2014 fick jag jobb uppe i huvudstaden – på JUNIS (IOGT-NTO). Jag älskade att bo i Stockholm, nära syskonen och i en stad där jag kände att jag kunde vara mig själv utan att sticka ut för mycket. Storstadens puls och stress gav mig energi, jag kunde sitta på trapporna vid Sergels torg och bara titta på folket. Jag älskade att bo i en stad men hatade ensamheten som kom när jag flyttade bort från alla vännerna. Jag levde för helgerna när någon skulle hälsa på och fick ont i hjärtat när de åkte hem igen. Jag dränkte mig i arbete på JUNIS för att få dagarna att gå och även om jag ÄLSKADE att bo själv så var det tufft att varje kväll laga mat till bara sig själv, titta på en film själv, lägga sig ensam och veta att morgondagen skulle vara precis likadan. Det var nyttigt för mig att få bo själv, i två omgångar dessutom, och med olika boendesituationer. När jag pluggade bodde jag i korridor med delat kök, tunna väggar och städschema. Jag fick lillebrors lägenhet att lukta friskt och pyntade för fullt. Jag pluggade, engagerade mig mer politiskt och la samtidigt mycket tid på kyrkan. När jag jobbade hade jag en egen lägenhet som jag älskade, den var ljus och mysig. Men varm som ett as på sommaren. Det var nära till syskonen och det var nog det bästa med den tiden – att spontant kunna gå bort till någon för en middag eller en kaffe. 

 då.. Året har precis börjat men jag har redan gjort enorma förändringar i mitt liv. Jag flyttade tillbaka till Magnus i början av året. Jag blev automatiskt bonusmamma till två underbara ungar som jag nu älskar över allt annat. Det är en omställning som heter duga och även om jag ibland vill skrika högt när kidsen inte verkar lyssna så skulle jag inte byta bort detta för något. Inte ens Stockholm. För Stockholm har alltid varit målet i mitt liv – allt jag har gjort har jag gjort för att nå dit. Men inte nu längre. Jag vet att mitt gamla jobb på JUNIS är ledigt och att de gärna vill att jag söker det. Men nej, jag vill vara här i Skåne nu. Jag har hittat hem igen. Även om jag fortfarande slåss med mina hjärnspöken har de minskat enormt mycket sen jag landade här. Jag är fortfarande sjukskriven men känner en vilja och lust att komma ut i livet igen – att få komma igång med allt som jag satte på paus. Jag kan känna ett sånt lugn när jag är med Magnus (och barnen). Det är enkelt och lätt, jag behöver inte dölja vem jag är, jag behöver inte be om ursäkt för hur jag tänker och känner. Och vi är på väldigt samma nivå när det kommer till mycket – både med åsikter och insikter. Det är både befriande och skrämmande att bo med en person som är så lik en själv, som kan veta saker om mig som jag själv inte kommit på än. Som kan läsa av mig och hjälpa mig innan katastroferna inträffar. Jag vet att när jag ser en sån här tidsutmaning igen om några år kommer jag kanske ha förändrats men min partner kommer vara densamma.  

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This blog is kept spam free by WP-SpamFree.