Jag skrev för någon månad sedan om det urdumma systemet som försäkringskassan har med ersättning vid sjukskrivning. Hur ersättningen sänks efter ett år oavsett hur sjuk en fortfarande är. Och hur det knappast hjälper individer (som jag med ångest) att “komma på benen” igen. Den ekonomiska faktorn är ju alltid i tankarna. “Jag mår uselt men jag har inte råd att vara sjuk“- tänket. 

Jag har dock haft enorm tur som fått en underbar handläggare på försäkringskassan. Maria är bäst! Hon ringer mig med jämna mellanrum för att kolla hur jag mår, uppdaterar sig kontinuerligt på mina planer och tankar och ringer mig alltid när något ändrats i min sjukskrivning. Senast igår pratade vi då min sjukskrivning nu endast är på 75% (Yeay) och hon ville prata med mig om hur jag ska få pengar för de övriga 25% som jag “är frisk”. 

För på arbetsförmedlingen måste du nämligen vara fit for fight 17 timmar per vecka – typ 45% (något hon tyckte var stelt och konstigt). Och ja, läkarna anser inte att jag är där ännu. Maria gillade att jag fixat timanställning på badet här i Perstorp och uppmuntrade mig till att prova mig fram under sommaren för att se vad jag orkar och inte. Hon ger raka besked och får mig att vilja mer helt enkelt. En bra handläggare. Alla borde ha en Maria. Läkarna har nämligen varnat mig för hur försäkringskassan ser på deltidssjukskrivning. 

Om jag ska vara arbetsför 25% så tänker de att jag ska jobba 2 timmar per dag istället för en dag i veckan. Vilket jag tycker är helt tokigt. Det beror ju helt på vilket yrke du utövar. En lärare kan kanske komma in 2 timmar per dag och resten av dagens lektioner täcks av annan personal. Men om jag skulle jobba kvar som elevassistent till en individ som behöver struktur och inte klarar av att hoppa mellan vuxna så funkar det ju inte alls. 

Ska en person som bor en timmes färdväg från sitt jobb pendla lika lång tid som den jobbar? Hur påverkar inte det orken och viljan? Och ekonomin! 

Men min Maria höll med mig. Jag förklarade att 2 timmar/dag inte alls skulle funka för mig just nu- det skulle ta så mycket energi av mig att jag skulle bli sängliggande stor del av dagen. Då är det mycket bättre med en dag på jobb och sen 6 dagar med återhämtning. Eller två dagar med jobb och sen möjlighet att sova ett dygn. 

Min utmaning i detta är att inte falla in i gamla mönster. För nu bor jag med två barn som behöver mig. Två små individer som jag hjälper till att forma. Och jag vill inte sova bort det! 

Min sjukskrivning kommer pågå under hela sommaren som det ser ut nu. Och det tär på mig – jag vill ju göra nytta! Jag vill jobba! Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill! Och när jag pratade med läkaren om detta i veckan tittade hon på mig och frågade varför. 

“För att det är sån jag är” svarade jag. Sån jag alltid varit. Jag ger 110% och kämpar på. “Och hur har det funkat för dig” frågade hon då… 

Tja, ganska dåligt fick jag ju erkänna. Att bara köra på och trycka bort all smärta straffar sig i slutet har jag ju märkt. Och hon sa åt mig att landa i denna insikt – låta den ta plats och jobba med den. Hur ska jag göra för att inte hamna här igen? Hur ska jag jobba med mig själv och vad ska jag tänka på i vardagen? Bra frågor utan lätta svar. Snarare tvärt om. Hade jag haft svaren hade jag skrivit en bok och blivit rik. Då hade ifs beskymret med den låga ersättningen löst sig…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This blog is kept spam free by WP-SpamFree.