Min lilla Volvo har inte mått så bra den senaste tiden. Hostat och hängt sig. Lite som att hon ville ge upp. Så jag tog henne till verkstan för en koll – var det ens lönt att försöka laga henna? 

Nej var svaret. Det skulle kosta mer att fixa allt så hon skulle klara besiktningen än vad hon är värd. Min Volvo! Döende! 

Utan hopp för (Volvo)framtiden så fick jag börja leta efter alternativ. Och min räddning (förutom lånet jag fick av föräldrarna) fanns i min underbara Magnus. Som han letat och jämfört, pluggat och läst på. Till sist kom vi fram till några olika bilar – och vi märkte att det i många fall var Peugeot som stod kvar i våra brutala cuts. Så vi ringde på en bil i Kristianstad och hoppade på tåget. Väl på plats såg vi vår bil köra iväg! Va fan! Och säljaren kände nog precis likadant, han hade lovat oss bilen och så hade hans kompanjon ändå sålt den. Nåväl.. den var ändå ful!

Nu kan vi snacka om att luften gick ur oss. Vi hade fått gå en bra bit för att nå stället och det började regna. Skulle vi behöva gå till den andra säljaren på andra sidan stan i detta? Jag var inte en happy camper om vi säger så. Och jag tog med mig det dåliga humöret när säljaren ville visa oss en annan bil, samma märke men nyare modell. Och med färre mil på mätaren men mindre motor. Jag granskade. Jag suckade. Jag klagade. Jag prutade. Och jag provkörde den. Den första minuten avskydde jag bilen! Jävla usla dumma bil. 

Men sen hände det något. Hon och jag hittade varandra. Vi synkade. Vi kände av varandra. Och jag blev lite förälskad. Hon skulle bli min! Och hon var ju snygg som tusan. 

Tillbaka hos säljaren fortsatte jag klaga på bilen. Samtidigt läste vi på om modellen, pappa i telefon som läste tester och analyserade. Vi var ett bra team. Ett galet bra team. 

Igår fick jag hem henne, nyservad och helt utan problem på besiktningen. Nu är sommarens äventyr räddade. 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This blog is kept spam free by WP-SpamFree.